På kort tid har jag förlorat två verkligt goda vänner. En av dem var den nyligen bort-gångne professorn emeritus Erik Carlegrim, 83 år gammal. Som professor vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm under många år, blev han välkänd i vida kretsar. Han var bland annat utredningsman inom den statliga institutionen för byggnadsforskning och vice president i den internationella federationen för geometrisk forskning. Med hans varma kyrkliga intresse togs också Erik Carlegrims tjänster tacksamt i anspråk inom Svenska kyrkan, där han var ordförande i kyrkobrödrarörelsen under åren 1976 till 1984.
Det var just som kyrkobröder Erik och jag lärde känna varandra närmare. I förtroliga samtal kunde vi ofta tala om 1940-talets Linköping, då Tor Andrae -- en av de aderton i Svenska akademien -- var östgötastiftets chef och eforus för Linköpings katedralskola, där vännen Erik tog sin studentexamen. Han glömde sedan aldrig varken Linköping eller Östra Skrukeby, där han var född och uppvuxen på en av de vackra gårdarna. Som pensionär och bosatt i sin gamla skolstad har Erik Carlegrim ägnat mycken tid åt hembygdsforskning, där hans egen hemsocken med sin kära kyrka hela tiden har stått i fokus.
När min trofaste vän nu inte längre finns här i livet, utan har fått gå hem till Gud, välsignar jag hans ovanligt ljusa minne, samtidigt som jag deltager med hans kära maka och familjen i sorgen av varmaste hjärta.
Uffe har lämnat oss en vacker och solig dag i augusti. Han blev 46 år och gick bort efter en hård kamp mot en orättvis sjukdom. Det finns stunder när ord inte räcker till -- det här är en sådan stund men vi vill försöka ge vår bild av en mycket god vän
Han föddes i Stockholm. Familjen flyttade kort därefter till Linköping där Uffe växte upp och gick i skolan. Gymnasium på Katedralskolan med ekonomisk inriktning. Vi var fyra grabbar som snabbt fastnade för varandra och som nog ägnade oss mer åt att ha kul än att visa framstående resultat i skolan.
De fyras gäng blev en grogrund för att odla och bibehålla en vänskap som hållit ända fram till den där vackra augusti dagen 2005 då Uffe inte orkade mer. De fyras gäng finns inte mer men lever för alltid kvar i våra tankar.
Uffe började sin "ordentliga" yrkeskarriär på Sparbanken där han arbetade under många år, först i Tranås, sedan i Linköping. Medarbetare och kunder fick snabbt en favorit i Uffe. Han var helt enorm på att ge allt av sig själv för att lösa sin omgivnings problem eller frågor. I senare delen av 90-talet bytte han arbetsgivare till SEB i Linköping där han blev en av bankens mer seniora rådgivare på privatsidan -- återigen en favorit hos alla i sin omgivning.
1992 gifte sig Uffe med Lena och fick 1999 dottern Ellen. Uffe var en modern pappa och tillbringade mycket tid med Ellen, speciellt under de tider då Lena reste i sitt arbete. Så även familjen fick en oinskränkt omvårdnad och kärlek. De köpte en sommarstuga i Visjö (Ödeshög) och lärde snabbt känna många grannar som också blev vänner. Det blev ett nära ställe att andas ut på. När man hälsade på i Visjö så stod Uffe ofta i högsta hugg med "handjagaren" och trimmern på tomten.
Uffe var världsmästare i "värdelöst vetande" förmodligen tack vare alla böcker han läste och han hade som regel alla svaren på det vi andra glömt för länge sedan. Synd att han aldrig kom till tv-huset för att spela med i Jeopardy eller Vem vill bli miljonär.
Musiken betydde mycket för Uffe. Ett tidigt intresse innebar lite olika instrument, körsång mm och genom åren höll alltid Springsteen, Clapton, Eagles med flera stereon igång. På sin 40-årsfest fick han möjligheten att spela trummor med ett band. Uffe njöt och vi jublade -- en bild vi gärna har kvar på näthinnan
Det finns så mycket mer man ville säga till en kompis om man bara fick låna honom en enda dag till. Det är så lätt att ta varandra för givet och tro att det man har finns för en lång tid framöver.
Vi tänker på Lena och Ellen, på mamma May, syskonen Agneta och Mats med sina familjer och svärmor Britta.
Ett kinesiskt ordspråk säger att sonen som dog i unga år var alltid ett geni. I Uffes fall stämmer det. Han var maken, pappan, sonen och den gode vännen som dog i unga år och han var onekligen ett geni i konsten att leva och dela med sig till alla han kom i kontakt med.
Den dagen Uffe somnade in hade Lena och Ellen namnsdag -- en sista liten vink från Uffe som vi höll av så mycket.
Vår klasskamrat Helge Ericson, Fristad, har lämnat vår gemenskap, vilken för de flesta av oss varat sedan 1930.
Helge, den glade entusiasten och idealisten, såg till att vår klass träffades 1986, 50 år efter det att vi slutade folkskolan i Skänninge. Det blev en minnesvärd upplevelse! Sedan dess har han ordnat ett flertal samlingar för oss, inte bara i Skänninge utan också på flera andra platser, ofta med kulturella inslag. Han sparade ingen möda när det gällde att spåra upp klasskamraterna var de än befann sig i landet.
Helge hade gott handlag med såg, hyvel och svarv, och han delade frikostigt med sig till oss av sina fina alster vid våra träffar. Det hände också att ett och annat sådant kom brevledes som en hälsning till jul och vid andra tillfällen.
Senast vi sågs var vi drygt en handfull f d elever under Skänninge marknad för två år sedan, och ingen kunde väl då ana att den som vanligt sprudlande och glade Helge inte mer skulle inspirera oss till fler träffar. I fjol fick Helge sitta ensam marknadsdagen på Sjölingården och förgäves vänta på att någon skolkamrat skulle dyka upp, berättade han för mig någon tid efteråt.
Nu när ordningsmannen i klassen och den sammanhållande länken är borta lär det knappast bli någon mer samling för oss som gick ut från vår omtyckte lärares, Eric Tengner, klass 1936.
Vi minns dock med värme Helge och vad han gjorde för oss.