Den äldste representanten för den stora "byggeresläkta" i Björsäter, Erik Nilsson, har avlidit i en ålder av 94 år. Med honom har en hedersman och en känd profil i bygden gått ur tiden.
Han var den yngste av åtta syskon i Höstbäck, son till Karl och Hilda Nilsson. Han utbildade sig till jordbrukare, men ändrade bana och anlade redan vid 25 års ålder en kvarn i Björsäter. Vid den tiden, 1934, behövdes inte bara ett kvarnstall för väntande hästekipage utan också dubbelspilta för oxar.
Det året gifte han sig också med sin Rut och flyttade in i Högmark, som han förvärvat efter sin farfar, "Byggarn" Nils Pettersson.
Rörelsen växte och byggdes till efterhand, både med spannmålssilos och torkanläggning. Men också tiderna förändrades, traktorer ersatte hästar och skördetröskor tog över på gårdarna. Rationaliseringen svepte över landsbygden, och 1956 sålde han kvarnrörelsen till den svåraste konkurrenten, Centralföreningen. Några år senare lades alltsammans ner.
Som "Erik i Kvarna" var han känd och uppskattad vida omkring. I kvarnkammaren och på kontoret ventilerades bygdens angelägenheter och livet på gårdarna medan spannmålen maldes. Kvarnen stod, bokstavligt talat, mitt i byn. Redan 1924 började han och Rut att sjunga i Björsäters kyrkokör och det höll de på med i 65 år. Även när han inte sjöng i kören var han en flitig kyrkobesökare, under närmare femtio år dessutom söndagsskollärare.
Han blev tidigt engagerad i Evangeliska Fosterlandsstift-elsen och tillhörde dess ledande profiler i Östergötland under decennier. Han var en genuin missionsvän och otaliga är de missionärer och predikanter som fått uppleva Högmark som ett andra hem. Kunama och Backo var där lika välkända orter som Värna och Grebo.
Efter pensioneringen byggde han till den timrade stuga han låtit uppföra ovanför Högmark och flyttade upp dit med sin Rut. Där byggde han också, egenhändigt, en mycket vacker loftbod och en snickarbod, bägge i gammalt timmer.
Han var en genuin berättare som hade väl hand med orden och hyste ett stort förråd av historier som alla var förankrade i bygden och i konkreta personer och händelser. När han drog sig mot de åttio lånade han en dator och satte sig att skriva ner sina minnen från ett långt liv. Det blev en bok som kom ut just till 80-årsdagen, "Minnesbilder från åtta decennier", en klenod som med stor konkretion och mänsklig värme berättar om den otroliga förvandling av en bygd och hela samhället som en "09:a" fått vara med om, från oxar till datorer.
Boken kompletterades senare med två andra skrifter, "Det hände i en bygd", som framför allt beskriver den andliga historien i Björsäter, samt "En kyrkby växer fram", där farfar "Byggarn" spelar en framträdande roll.
Ända till sina sista dagar bevarade han sitt speciella signum: kärlek, humor och tacksamhet. Personalen som hjälpte honom under senare år döpte han till sina "skyddsänglar", och när en sjuksköterska alldeles på slutet tog honom i hand och presenterade sig som Lena, replikerade han: "Ja, det känner jag!" När man frågade honom hur han mådde var svaret alltid detsamma: "Dä bättrer sej."
Han var en ovanlig människa.