Den snart 75-årige läraren, församlingsledaren, körledaren, lokalpolitikern och tvåbarnspappan har mött studenter på Himmelska fridens torg i Peking. Och ett favoritställe är Färöarna, i andras ögon en gudsförgäten avkrok på jorden.
-- Jag tycker mycket om platsen, den starka religiositeten, närheten till naturen. Ett oändligt hav är det sista man ser på kvällen och det första man möter på morgonen.
Men aningen beskedligare vattensamlingar som Boren, strömmen och kanalen ska heller inte föraktas. Erik är väl bekant med varje tecken på kartan, varje detalj, efter att ha bott i området sedan 50-talet. Han var en av de sista lärarna i Kvarns skola innan familjen för gott slog sig ner i Borensberg.
-- Jag har under min tid på högstadiet som regel haft mellan 90 och 100 elever varje år som jag fått förmånen att undervisa och vägleda. Det är spännande att möta dem långt senare och höra vad som hänt med deras liv, säger han.
Erik var handelslärare och rektor för Borensbergs yrkesskola en tid och sedan yrkesvalslärare från 1965 på Hällaskolan i nästan tre decennier fram till pensioneringen 1994. Där jobbade han med religion, samhällskunskap men framförallt med studie- och yrkesvägledning.
-- Det var ett intressant och stimulerande arbete med ungdomar och med rikliga företagskontakter.
Erik Johansson var aktiv både i skolan och i samhället, det är lätt att förstå. Han organiserade morgonsamlingar, ryckte in som musiklärare, var kyrkoaktiv som organist och sångare, bildade Borensbergs ungdomskör 1969 och startade fjällresor som nu pågått i 35 år. Det har även blivit kommunalpolitiska uppdrag för folkpartiet och efter pensioneringen styrelsearbete för Liljeholmens folkhögskola. Bland mycket annat.
-- Skola, församlingsarbete, sång, musik och fjällvandringar har varit mina stora intressen.
Plus familjen förstås. Erik fick ögonen på sin blivande fru Erna på en gudstjänst i ett litet småländskt baptistkapell.
-- Jag friade som 15-åring, men det dröjde fyra år innan hon riktigt svarade ja.
Erna skrattar åt beskrivningen när hon påpassligt kommer in i rummet och serverar kaffe, bullar och kokoskakor.
-- Det är Erik som bakat. Han är ett fynd.
Erik Johansson växte upp i frikyrkomiljö. Pappa Valfrid, född 1882, var byggnadssnickare och familjen bodde i Järsnäs socken i norra Småland.
-- Jag har ett starkt minne som skolgrabb. Det var under kriget när pappa köpt vår första orgel i Jönköping. Bussarna hade på den tiden en bagagehylla längst bak- och där fick orgeln plats!
Erik började jobba som kontorsbud 14 år gammal. Genom studier på Hermods och folkhögskola tog han sig in på seminariet och var färdig folkskollärare efter fyra år. På en av de första platserna blev han en av de sista lärarna, nämligen i Kvarn. Militären tog sedan över skollokalerna när Stridsskolan startade.
1961 kom familjen Johansson till Borensberg med sina två små barn. Lars, i dag 48 år, bor numera i Stockholm och Björn, 44, i Söderköping. Men banden är starka.
-- Det var med Lars jag åkte Transsibiriska järnvägen till Peking året innan studentmassakern på Himmelska fridens torg. Den öppenhet och glädje som mötte oss förbyttes senare i rädsla och sorg.
Erik undrar vad som hände med de studenter som han och sonen pratade med och som finns på resebilderna från Peking. Och i minnet bär han med sig mötet från en liten flicka, som i en katolsk kyrka delade ut små papperslappar med kors och kinesiska tecken.
-- Jag har inte lyckats tyda vad det står. Kanske Joh 3:16 eller bönen Fader vår. Hon var en riktig liten missionär!
Att jämföra med arbetet i Borensberg går förstås inte. Det är två skilda världar, även om den himmelska friden kan vara densamma. I Borensbergs baptistförsamling finns i dag drygt hundra medlemmar. Tyvärr flyttar många ungdomar från samhället för studier och arbete.
Ändå är programmet rikt, förstår man när Erik låser upp dörren till Salemkyrkan snett över gatan från sitt hus. På fritidsgården som församlingen driver på fredagskvällarna kan det var 40-50 barn. Han visar oss runt och sätter sig vid orgeln på läktaren.
-- Jag är organist och ibland mötesledare men predikar inte. Det har aldrig varit mitt område.
Tron på Jesus Kristus, den moral han stod för, är central i Eriks liv. Han är väl förtrogen med sin bibel men säger att det kan vara svårt att förstå mycket i Gamla testamentet. Bilder som är omöjliga att översätta till vår tid.
-- Jag tycker mycket om psalmerna i Psaltaren, som kan vara ända upp till 3 000 år gamla och ändå så väl beskriver människans situation.
Den snart 75-årige läraren fascineras fortfarande av att möta ungdomar och i lugn och ro resonera med dem. Därför är de årliga fjällresorna höjdpunkter i tillvaron.
-- Lika stimulerande varje gång. Få sitta ner och lyssna, ta del i samtal och kanske sång i en kravfri miljö, störta utför slalombranterna, fika i bussen eller backen, bada bastu, vara tillsammans -- det känns bra.
Prospektet för sportlovet i Jämtland (skidåkning i Duved och Åre) 2005 visas för oss. Erik startade resorna 1969 och har varit med alla gånger utom när han brutit lårbenet 1975. Han betonar att det hela tiden funnits en grupp av entusiaster som ställt upp. Sonen Björn har medverkat de flesta år och är nu starkt engagerad i planeringen för kommande resor.
-- Det är roligt att få deltagare från olika håll och med olika bakgrund. Särskilt välkomna är ungdomar från icke-kyrklig miljö.
Kristna värderingar och bas-trygghet har följt Borensbergsbon genom livet. "Gud är full av nåd och sanning", men om man ska tro på Herren som en farbror sittande på ett moln, så gör Erik inte det.
-- Får man vara krass ska det bli spännande att en gång få se hur det verkligen är, säger han.
Ålder: 74 år.
Familj: Fru Erna, sönerna Lars och Björn, barnbarnen Moa, Allis och Olle.
Bor: Borensberg.
Yrke: F d lärare.
Fritidsintressen: Kyrka, musik, politik, resor.
Aktuellt: Planerar och organiserar fjällresa för 36:e gången.