Mitt i den tid då vi börjar längta efter våren och ljuset kom ett sorgens bud, min vän Erik Olssons levnadsdagar är slut. Man ställs plötsligt inför något oväntat och oförberett och vill inte tro det är sant det som hänt. Dagen innan pratade vi med varandra i telefon om att vi skulle träffas vid tillfälle, som vi brukar. Några timmar senare var Eriks tid ute. Det känns som om tiden stannar upp och att tillvaron får en ny dimension när man förstår hur skör livstråden är. Vi har känt varandra i mer än femtio år och våra familjer har umgåtts under olika förhållanden och tillfällen genom åren.
Erik var den verkligt fine, gode, uppriktige vännen och kamraten, snäll, hjälpsam, humoristisk, lugn och sansad, aldrig några utfall mot någon eller något. Var något besvärligt var hans kommentar: "Det är inte så farligt, det kunde vara värre."
Det känns som ett privilegium att ha fått ha en vän som Erik. Jag minns med tacksamhet utflykter och vandringar i skog och mark tillsammans med Erik och hans Siv både i hemtrakter och på hedar och fjäll i någon Norrlandsort och alla tillfällen jag gästat deras hem.
Nu har Erik lagt ned sin vandringsstav för alltid. Saknaden känns svår, men minnena har guldkant. Jag hoppas och tror att den fina anda som råder i familjen skall vara till hjälp och stöd för Siv och alla i sorgen och saknaden efter Erik.
Jag citerar ett eftermäle vid Fridolf Rhudins bortgång: "Få är det förunnat att få gå bort med bara vänner, Fridolf fick den sköna lotten, han är lycklig."
Jag är benägen att skriva detsamma om Erik. Vem kunde väl vara ovän med Erik? INGEMAR NILSSON