nna Pettersson, det var min faster det. Liten och servil -- ingen klagan, inga onda ord, inget skvaller från henne -- satte hon andra före sig själv. Hon tjänade piga hos "fint folk" i sin ungdom tills hon träffade Sven. Han fick sen hennes omsorger, liksom sonen och vi andra släktingar.
Hennes namne och kollega hittar jag på griftegården i Linköping.
I en grav med egen "tomt" och inhägnad med staket, läser jag "Tro- tjänarinnan Anna Pettersson" på en liggande gravsten vid foten av en hög sten som måste vara rest över hennes arbetsgivare.
Man kan inte veta säkert, men placeringen av graven tyder på att Anna aldrig bildade egen familj. Hon föddes 1867 och dog 1941, några decennier efter dem som ristats in på gravens "huvudsten".
Hur Anna levde är också höljt i dunklet av den långa tid som förflutit sen hon dog: Var hon en underbetald stackars kvinna eller hade hon det riktigt bra?
Brukligt var att "hembiträden" - som de för övrigt började kallas först vid tiden för andra världskriget när de fick egen fackförening - på hennes tid framför allt betalades in natura, de fick alltså mat och husrum. Avlöningens storlek avgjordes från fall till fall, för några var det kanske fråga om en mindre veckopeng.
Som jämförelse kan nämnas att en industriarbeterska vid sekelskiftet hade omkring 60 öre per dag i lön - hälften mot vad en man tjänade. Detta ansågs skapligt välavlönat, och det var nog sällan tjänsthjon kom upp i de löneklasserna.
Ja, det var Anna det, liten och vithårig med förkläde och som pilade omkring och serverade, städade och donade. Nej, nu blandar jag ihop dem igen, det var ju min faster.
Den här Anna kanske var en resolut madam av den Dagmar Ebbesen-typ man ser i gamla filmer: en bastant kvinna med ett gott och vekt hjärta innanför ett bestämt och bisterbuttert pansar.