q En god vän är borta. Eva finns inte längre bland oss.
Vi lärde känna varandra under partikongressen 1993. Då var Eva nybliven kommunstyrelseordförande i Boxholm. När jag två år senare blev kommunalråd i Kinda föll det sig naturligt att hon blev lite av en mentor för mig. Vi var inte så många kvinnor i den rollen då. I Östergötland var det bara vi två. Våra kontakter utvecklades med åren till ett ömsesidigt stöd i en ibland tuff yrkesroll. Många är de telefonsamtal oss emellan när någon av oss hade det lite extra jobbigt och behövde stöd. Många är också de förtroliga samtal vi hade när vi ibland lyckades få lite tid att bara sitta ner och prata. Eva var alltid så lyhörd, och fanns till hands när hon bäst behövdes.
Jag har så många fina, glada minnen av Eva. Vi har kört vilse i Ödeshögsskogarna tillsammans, och vi har monterat vägskyltar på vägen mellan Kisa och Boxholm i ren glädje över att äntligen fått farbar väg mellan våra kommuner.
Vi har också delat några svåra stunder som vid morden i Malexander och några av våra partikamraters bortgång. Det svår-aste minnet är dock när jag fick veta om Evas sjukdom för ett år sedan. Att sedan också hennes älskade Leif var sjuk gjorde det inte lättare. Saknaden efter honom känns också svår. Jag kommer ihåg vårt samtal när jag besökte Eva på sjukhuset förra våren. Hon var på sitt typiska sätt mera orolig för Leif än för sig själv.
När vi båda två avgick som KS-ordförande för drygt ett år sedan drömde vi om den ökade fritid vi skulle få och pratade ofta om vad vi ville göra med den. Högt på Evas prioriteringslista stod mer tid med lilla Loviza. Tyvärr fick hon inte njuta särskilt länge av sin nyvunna frihet.
Det är tomt utan Eva, och jag har svårt att förstå meningen med att en människa som hade så mycket att leva för, så mycket mer att uppleva och så mycket mer att ge måste ryckas bort mitt i livet.
Jag tänker också på Evas och Leifs flickor, Linda och Hanna och lilla barnbarnet Loviza som har mist både mor, far, morfar och mormor alldeles för tidigt och på så kort tid. Jag vill tacka er för att vi är många som har fått låna er mamma och mormor, som vän, duktig politiker, arbetskamrat och medmänniska under de år hon fick i livet.
Vi är många som saknar Eva, som den starka, levnadsglada vän hon var även under den svåra sjukdomstiden.