När Evald drabbades av cancer så drog han sig inte tillbaka till ett liv i passivitet och missmod. När uppropet kom i maj 2001 om att starta en patientförening för prostatacancer så var det naturligt för honom att engagera sig i en förening, som vill stödja andra som drabbats av samma sjukdom som han själv. Evald tog med sig all sin erfarenhet av arbetsliv, politiska uppdrag och föreningsverksamhet in i patientföreningens arbete. Men det viktigaste var trots allt hans personlighet. Evald var en verklig medmänniska. Styrelsen har mist sin vice ordförande och saknaden känns på djupet. Evald har gett oss ett minnesord: "Var inte ledsna jag har det säkert bra. Tala till mig ibland, röster hörs från strand till strand."
Vi vet även att Kalle alltid fanns till för sin familj. Behövdes det någon hjälp, så ställde han alltid upp. För att koppla av åkte de ofta iväg och dansade.
När vi senast pratades vid var Kalle trött, men vid gott mod. Ingen av oss kunde tänka sig att det var sista gången vi sågs. Vi pratade och skrattade som vanligt.
Det är med stor saknad men med mycket glädje som vi tänker på alla våra reparationsträffar. Smutsiga händer, trånga utrymmen, glada skratt och en stor gemenskap.
Vi kommer att sakna Kalle och våra tankar går till Kerstin samt Pernilla och Jessica med familjer.