Men för att ta det från början, så föddes han i Umeå av norska föräldrar.
-- Min fars släkt kom från Trondheim och min mors var från Röros, så norskan har jag så att säga på köpet! Men hennes familj flyttade till Norrbotten och hon träffade min far i Umeå.
Som ung grabb gick Erland på sjön och då lärde han sig också tala tyska och engelska, så småningom även spanska. Dessutom lärde han sig finska.
-- Många säger att det är så svårt, men det visste jag inte då, så det gick bra! Jag är nog rätt språkbegåvad och kan väl rådbråka så där nio språk.
Erland har verkat som konstnär större delen av sitt liv, men han har även haft ett mera "borgerligt" arbete på pappersbruket i Hallstavik.
-- Jag måste ju försörja min familj. Min fru Sonja, som jag träffade i Umeå, var också konstnär. Vi flyttade till Stockholm, men när vår äldste son föddes kom vi överens om att bosätta oss på landet för våra barns skull, och det blev Roslagen. Innan Erland träffade sin fru bodde han ensam i Stockholm och då lyckades han försörja sig som konstnär.
-- Jag sålde teckningar till tidningarna ibland, till DN och Expressen (Erland hade signaturen Ambjörn) och fick en slant, men det hände ju att jag lade mig hungrig och det kan man göra när man är ung och ensam, men inte när man har barn.
Under Erlands ungdomsår låg tidningarna i Klarakvarteren och där träffade han bland andra Nils Ferlin.
Erland Fahlkestål är autodidakt som konstnär, det vill säga att han är självlärd. Det kan man få bekräftat i boken "Svenska konstnärer", där han beskrivs så. Vidare framgår att han målar i olja och akryl, stadsbilder och landskap i naturalistisk stil och att många motiv är från Klarakvarteren samt Västerås, där han bodde under en senare period av sitt liv.
Erland och Sonja fick fem söner och de har blivit, som han säger, "hedervärda medborgare med bra jobb, allihop".
Den största sorgen drabbade Folke 1971 när hans maka gick bort och han blev ensam med de fem pojkarna. Det låter väldigt tufft, tycker jag, men det förnekar han.
-- De uppfostrade varandra och försökte nog uppfostra mig också, men det gick inget vidare, säger han med ett skratt.
När sönerna blivit vuxna och "flugit ut" bodde Erland utomlands några år, men när han återvände köpte han ett hus i Västerås, där han har barnbarn. Efter hand kunde han ägna sig mera åt målandet och målat har han egentligen alltid gjort, mer eller mindre.
-- Det är som ett gift. Man kan bara inte låta bli. Staffliet står alltid uppe.
Men han vill inte bli fotograferad i sin ateljé.
-- Jag är ju ingen offentlig person. Målandet är mera som en hobby nu för tiden.
Att Erland blev Motalabo i maj 2002, beror indirekt på ett annat barnbarn.
-- Hon utbildar sig till guldsmed i Mjölby och jag åkte dit för att hälsa på henne. Jag fastnade för trakten och när jag kom till Motala bestämde jag mig för att flytta hit. Motala är en vacker stad, särskilt på sommaren och det är fint med alla vattendragen. Och jag har fin utsikt från min lägenhet, som ligger på fjärde våningen i Gamla stan. Min äldste son har förresten sin båt här numera, så vi har varit ute på Vättern också.
Födelsedagen får passera utan större åthävor. Om några av barnen eller barnbarnen kan "komma ifrån" så där mitt i veckan så är det ju roligt, annars får det bli fest vid ett annat tillfälle.