De kanske inte är världens mest ambitiösa fiolspelare, men goda vänner har de hunnit blir sedan de började spela tillsammans i sjätte klass.
-- Nä, men berätta, vad är det här för något, frågar Elias Ghamari.
Det syns tydligt att han både är misstänksam och förväntansfull när han kommer hem till sin vän Hanna Lönegren. Allt hon har sagt är att hon har en överraskning på lut, men vad den består i har han inte en blekaste aning om.
När Hanna tar fram tårtan ur kylskåpet och Elias får se att det står vän till vän på den gröna marsipandekorationen blir han rörd och ger henne en stor kram. Det verkar som om både överraskningen i sig och tanken bakom den går hem.
-- Elias betyder jättemycket för mig. Han lyssnar bättre än hela min skolklass tillsammans. Han är rolig och omtänksam. Dessutom förstår han alltid, säger Hanna.
Elias tar en tårtbit och säger att han känner på samma sätt för Hanna.
-- Med henne kan jag prata om saker som jag kanske inte pratar med andra om.
Hanna och Elias hamnade i samma klass när de började ettan på dåvarande Waldorfskolan i Raelstorp. Fast det var inte då de blev vänner och det verkade ännu mindre troligt att de skulle bli det när de i fyran flyttade till olika skolor i kommunen. Ett par år senare träffades de dock igen, den här gången på musikskolan.
-- Jag var ganska blyg, så jag hade nog inte vågat fråga, men Elias undrade om vi inte kunde spela ihop, säger Hanna och berättar att de sedan dess har spelat tillsammans en gång i veckan.
-- Fast vi pratar nog mer än vi spelar, erkänner Elias. Dessutom brukar vi gå ut och äta eller fika och fortsätta prata efter lektionen.
-- Vi fick välja mellan tre instrument när vi skulle börja spela. Jag tyckte att cellon var för klumpig och att altfiolen lät fult, så det var uteslutningsmetoden, säger Elias och skrattar. Vi är väl inte jätteambitiösa.
-- Jag spelar för att det roligt, säger Hanna. Om jag var tvungen att öva en timme om dagen och dessutom vara med i en orkester så skulle jag nog sluta.
-- Fast det vore förstås kul att kunna få fram någon melodi när man blir vuxen, fortsätter hon.
Efter att ha pratat med Hanna och Elias en stund visar det sig att de ha mer gemensamt än fiolspelandet. Ett tag spelade de badminton ihop. Dessutom när de samma dröm inför framtiden. Båda vill nämligen bli skådespelare. Hanna hoppas kunna läsa en gymnasie-utbildning där teater finns med som ämne. Elias har redan nu drama som tillval.
-- När jag står på scenen och ska spela fiol är det väldigt pirrigt, men så är det inte när jag spelar teater -- det känns mycket mera naturligt, säger han.
-- Absolut! svarar båda på samma gång.
LLinda H Axelsson Axelsson