Inför avslutningen på familjesidans serie "Livsviktigt -- om filosofi" besöker vi åter en företrädare för ämnet vid Linköpings universitet. Jan Willner, kollega med Annika Törnström som intervjuades i inledningsartikeln (21 oktober 2002), doktorerade i mitten av 1980-talet. Hans avhandling var en undersökning av den idé om kritisk förmåga som pekats ut som värdefull i skolans läroplaner de sista 60 åren. Avsikten var att föreslå hur honnörsord som "uppmuntra ett kritiskt och självständigt tänkande" kan preciseras så långt att de kan utgöra riktlinjer för en lärares arbete i vardagen.
Jan Willner har lång erfarenhet av filosofiundervisning -- numera på universitetsnivå -- men han har också undervisat på gymnasiet.
Din kollega talade om ett ökat intresse för ämnet, håller du med om det?
-- Ja, åtminstone är intresset stabilt vad gäller antalet studenter som söker sig hit. Mest märks det ökade intresset på att vi allt oftare får inbjudningar från ställen utanför universitetsvärlden, förfrågningar om vi kan komma och hålla föredrag eller liknande.
Var sitter de stora grabbarna och filosoferar i dag? frågar jag (och kommer först efter intervjun på att jag måste ringa och fråga om de stora tjejerna!)
-- Jo, för svenskarnas del -- liksom norrmännens och finnarnas -- så sitter de i Storbritannien, en del i Nordamerika.
Ställer man samma fråga till hans kollegor i Köpenhamn, så har de sin filosofiska näsa vänd mot Paris.
Det här beror på olika traditioner inom ämnet. I Sverige, Norge och Finland bekänner man sig till vad som kallas den analytiska skolan och den har mest tyngd i Storbritannien i dag. I Tyskland och Frankrike ägnar man sig åt den kontinentala filosofin där man i högre grad belyser människan och samhället historiskt.
För många av oss ryms varken analytisk eller kontinental filosofi mellan öronen, men, som Jan Willner säger: "Vi är alla filosofer i nån mening."
-- De flesta av oss försöker göra tankarna klarare och ordna våra föreställningar. Man tänker kanske: "Om jag gör så här, vad händer då?" När man professionaliserar ett sånt tänkande -- har det som yrke -- så använder man en tydligare begreppsanalys.
Han kallar filosofin en "traditionell uppgift" som bland annat går ut på att kolla historien för att undvika misstag!
Den som enbart ser marmorgubbar framför sig när hon hör ordet filosofi -- Platons lite ädla uppsyn och Sokrates mer uppnästa dito -- måste påminnas om att ämnet är ytterst le-vande.
-- Filosofin rör sig ständigt, säger Jan Willner, och ger exempel på några discipliner (egentligen de flesta om man går tillräckligt långt bakåt) som lämnat moderämnet för att stå på egna ben: sociologi, psykologi, fysik och matematisk logik.
Vad är det folk säger om sånt de inte är riktigt hemma i, de som brinner för det omedelbart nyttoinriktade? tänker jag. Jo: Vad ska man ha sånt här till egentligen?
Vad ska man ha filosofi till egentligen? frågar jag för deras räkning.
Jan Willner berättar om en amerikansk undersökning av personer som under studietiden läst filosofi som en del av huvudutbildningen. Tio år efter det att studierna avslutats var de flesta påfallande framgångsrika, oavsett arbetsområden. Däremot var det ingen direkt styrsel i samma personer strax efter det att studierna avslutats, då reste de runt jorden, jobbade med lite allt möjligt och hade sig.
Med en inte alltför vanlig blandning av pondus, ödmjukhet och humor talar han mycket väl om och för sitt ämne, tänker jag, och vågar mig på att leta efter något jordnära att jämföra med som kan förklara varför kunskaper i filosofi tycks vara bra "basföda" för folk. Innan jag tänkt ut frågan kommer svaret:
Filosofi är ett färdighetsämne, man skulle enkelt uttryckt kunna säga att man skaffar sig - och lär sig använda -- vissa verktyg.
-- En del studenter som kommer hit blir kanske besvikna, säger han. De hade trott att filosofin skulle vara hur fri som helst, men den innehåller inte så lite av disciplinering och övning.
-- Och ändå, säger Jan Willner som ibland vänder på en femöring utan att vare sig blinka eller bli mindre trovärdig för det, ändå finns det ett mått av spekulation i ämnet som gör det så lockande.
Finns det för en allmänintresserad någon skapligt bred ingång till filosofin, undrar jag.
Jan Willner berättar om en bra introduktion, så ny att den ännu inte kommit ut på svenska. Originalet heter "Zeno and the Tortoise" och är skriven av den engelske journalisten Nicholas Fearn som i likhet med Jan Willner talar om filosofin som en samling verktyg. Ja, Fearn presenterar den rejält konkret -- som en verktygslåda. Bokens kapitel har titlar som "Nietzsches hammare", "Kants glasögon", "Ockhams rakkniv". Författaren vill inte bara berätta vad filosofer tänkt utan hur de kommit fram till sitt tänkande. Han lägger tonvikten vid tänkeverktyg och metoder, inte teoribyggen och system. Och han tar hjälp av - exempelvis -- Zenons paradoxer (mest känd är den om Akilles som aldrig hinner ifatt en sköldpadda vid en springtävling) och sokratiska samtal. De senare bygger på en metod -- populärt kallad barnmorskemetoden och använd av Sokrates - där folk genom vägvisande samtal får komma fram till insikter, deras kunskap blir förlöst. Fearns avsikt är att avmystifiera både gamla filosofer och sunda förnuftet-konceptet.
Hur sunt förnuft?
-- Sunda förnuftet, ja, en slutkläm på diskussioner som folk älskar är det eviga "Det säger ju sunda förnuftet!"
Hur sunt är det sunda förnuftet? undrar jag, med tanke på att mitt sunda förnuft inte alltid sammanfaller med andras.
-- Hahaha, skrattar Jan Willner.
Han verkar ha mindre problem med det och återger -- på ett ungefär -- vad den brittiske filosofen G E Moore säger:
"Sunt förnuft är allt som hör till ens värld helt enkelt, allt som hör till vardagen och kan uttryckas i vanligt språk." "Det är faktiskt värt att hålla fast vid sunt förnuft och pröva vidlyftiga teorier mot det", säger han. Men ofta används uttrycket i övertalningssyfte och den som säger det menar bara att "du är dum om du inte håller med".
Hm, verktygslådor, tänker jag när jag går ut ur hus Dagny på universitetsområdet, jag struntar i att ringa Jan Willner om de stora tjejerna. Kanske är inte kvinnor i lika hög grad intresserade av maffiga verktygslådor. Dagligen träffar jag tjejer med verktyg så det räcker - för att inte tala om allt sunt förnuft de bär runt på!
FOTNOT: Nicholas Fearns bok utkommer på Albert Bonniers förlag i maj. På svenska heter den "Att tänka som en filosof".
Fotnot 2:Det är klart jag frågar Jan Willner om kvinnorna! Traditionellt har det inte varit vanligt med kvinnliga filosofer, men en förändring är på gång - liksom på övriga områden med tidigare manlig dominans. Antalet kvinnliga filosofistuderande ökar markant, säger Jan Willner, och särskilt i USA finns en mängd tongivande kvinnor på området.