-- Vi tyckte att det var ett bra sätt att fira, säger Hans Sandebring som sade ja till sin Monica för ett par månader sedan. Det blev en väldigt rolig fest, sagolikt väder och det kändes speciellt att gifta sig i domkyrkan där jag är både döpt och konfirmerad.
Han tycker däremot kanske inte att det blev så vansinnigt stor skillnad på livet före och efter bröllopet.
-- Vi hade ju redan bott ihop i 15 år, säger han. Å andra sidan har vi bara varit gifta i ett par månader, så jag har ju inte så stor erfarenhet.
60-årsdagen är mer av en milstolpe än andra jämna födelsedagar, tycker han, kanske för att den innebär förändringar i yrkeslivet. Han är i och för sig nyrekryterad företagslobbyist för Erichs Communications och ska hjälpa företagare att hitta rätt i samhällslabyrinten, men andra uppdrag tar slut.
Han slutade som generaldirektör på SMHI redan för ett år sedan, till årsskiftet lämnar han också posten som ordförande i universitetsstyrelsen i Linköping. Samtidigt ska hans utredning om förnyelsebara fordonsbränslen vara klar.
Alla EU:s medlemsländer ska ersätta bensin och diesel med förnyelsebara fordonsbränslen, dels av miljöskäl, dels för att minska beroendet av olja från politiskt oroliga områden. Minskningen av fossila bränslen ska vara 2 procent nästa år och 5,75 procent år 2010. I första hand är alternativet etanol men i ett längre perspektiv blir det sannolikt vätgas, forskning pågår i både Europa och USA.
Men så länge det finns relativt billig bensin går utvecklingen ganska långsamt. Att byta bränsle kräver pumpar, rör, bilar, en helt ny infrastruktur.
Sandebrings uppdrag är att föreslå alternativ. Han är ensamutredare med två sekreterare till sin hjälp, men särskilt ensamt tycker han inte att jobbet är. Han har en expertgrupp till hjälp, han deltar i seminarier och gör besök.
Att sluta på SMHI var skönt, jobbet innebar mycket resor. Han var borta i genomsnitt 100 nätter om året.
Ledig vill han dock inte vara. Fler utredningsuppdrag välkomnas, och att sluta som universitetsordförande ser han inte fram mot.
-- Det har varit ett skojigt uppdrag, jag har till exempel varit med om att rekrytera två nya rektorer, säger han. Universitetsmiljön är rolig att jobba i.
Men sex år är maxgränsen, Sandebring har ändå suttit ett extra år på posten för att underlätta för nye rektorn. Tvära tidsgränser är ganska korkat, menar han, utan hänsyn till om en person fungerar bra eller dåligt i sin funktion. Även generaldirektörer sitter på tidsbegränsade mandat, sex år plus en möjlig förlängning med tre.
Problemet, menar Sandebring, är att man får en massa människor som är 55-60 år och utan jobb. Det är inte lätt att hitta nya arbetsuppgifter till dem, trots användbar kompetens och erfarenhet. Hans Sandebring växte upp på Kanberget i Linköping, gick handelsgymnasium och gjorde militärtjänst i hemstaden. Redan under skoltiden engagerade han sig politiskt och erbjöds jobb som ombudsman på dåvarande högerns ungdomsförbund i Stockholm. 1970 anställdes han på Saco, samtidigt som han blev vice förbundsordförande i ungdomsförbundet. Men när han gifte sig och fick barn blev kombinationen heltidsjobb-politiskt engagemang-familjeliv alltför tuff. Han lämnade politiken.
Efter tio år frågade dåvarande kommunikationsministern Ulf Adelsohn om Sandebring ville bli statssekreterare i hans departement. Det blev hans roligaste jobb, mitt i händelsernas centrum. Men efter två år lämnade moderaterna regeringen. Sandebring fick ett nytt jobb som generaldirektör på VTI, väg- och transportforskningsinstitutet. Det blev flytt hem till Linköping igen.
-- Jag var lite skeptisk efter 20 år i Stockholm, som jag såg som världens centrum. Jag började med att veckopendla, men sedan flyttade jag.
Linköping hade blivit bättre, tyckte han. Den lilla staden hade blivit mer av en storstad, med puls, aktivitet och många nya människor. Universitetet har betytt mycket för detta.
-- I Linköping har det alltid funnits en inre cirkel av människor som bara umgås med varandra, säger han fundersamt. Kanske beror det på att Linköping så länge varit stifts- och residensstad och dessutom haft garnisonen. Nu har en del av Linköpings inre cirkel försvunnit, de högre militärerna är borta. Nya ringar har tillkommit. Men gamla Linköpingsbor umgås fortfarande helst bara med varandra.
Norrköping är hamnstad, industristad och mycket mer öppen. Ändå funderade han aldrig på att flytta dit under sina 14 år på SMHI.
-- Det är ju inget pendlingsavstånd. Och att flytta till Norrköping är ett stort steg om man är född och uppvuxen i Linköping, säger han och skrattar.
Det är inte där han firar själva 60-årsdagen i alla fall. 15 juli är familjen på sommarstället, Monicas föräldragård söder om Västervik. Bara närmaste släkten deltar.
-- Den stora festen har vi ju redan haft, säger Hans Sandebring. Med presenter och allt. Jo, vi FICK en brödrost i bröllopspresent. Och en utemöbel till landet. Och en espressomaskin.