Krutgumma kallas en flitig Lisa Karlsson i Linköping. Med all rätt. Hon har massor med energi, som hon använder till att glädja sig själv och andra. Hon söker motvilligt läkare, och gjorde det inte heller, när hon hade lårbensbrott.
Hon föddes utanför Åtvidaberg, och växte upp i Linköping. Hon blev affärsbiträde, först i bageriet Kringlan på Gustav Adolfsgatan, sedan i diversevarubutiken Resia på Bokhållaregatan.
1938 gifte hon sig med byggnadssnickare Ragnar Karlsson från Kalmar. Nu är hon 88 år och har varit änka i 20 år, men det lyckliga äktenskapet gav henne tre barn, som gett henne tre barnbarn och sex barnbarnsbarn. Hennes barn bor i Örnsköldsvik, Motala och Finspång och hon reser gärna på både små och stora uppvaktningar.
Under kriser och ransoneringstider på 1930- och 1940-talen lärde hon sig hålla utgifterna nere och leva gott, tack vare egna arbetsinsatser. Hon syltade och saftade bär, som plockats i östgötaskogarna, hon sydde och lagade kläder och mat. Hon bakar alltjämt mängder av småkakor.
-- I unga år cyklade jag och min man, även på mångmilaresor, säger hon. En gång cyklade vi till Rättvik. Det tog två dagar.
För några år sedan fick hon i välmenta ordalag en läkares råd att promenera regelbundet för att underhålla sin fina hälsa.
-- Jag har nyss fått bra motion i potatislandet vid vår sommarstuga, svarade hon. Jag har själv grävt upp cirka 90 kilo potatis och burit in den i källaren.
Lisa fick naturligtvis beröm, och inga mer promenadråd från det hållet.
I fjol föll hon olyckligt hemma i lägenheten, och slog sig ordentligt på ena låret. Det blev ett kraftigt blåmärke, men eftersom hon kunde gå, och nästan leva som vanligt, beslutade hon och sonen, mest hon, att läkarbesöket kunde vänta, om inget annat tillstötte.
Tio dagar senare svullnade knäet under det pampiga blåmärket. Då blev det läkarbesök, som ledde till röntgen och den chockerande diagnosen "lårbensbrott".
En av läkarna försökte förklara Lisas leverne med brutet lårben med följande ord:
-- Ditt flitiga kroppsarbete, bland annat i potatislandet, har gett dig så starka benmuskler att de nödtorftigt hållit benpiporna på plats. Jag har ingen annan förklaring.
Lisa tyckte sedan att hon i väntan på operation kunde få gå på toaletten och klara det nödvändigaste, precis som hemma, men det fick hon inte.
Hon opererades, fick två spikar, som nu förstärker brottplatsen. Hon åkte hem två dagar senare. Tre dagar därefter klippte hon gräsmattan ute vid sommarstugan, utan att ha samrått med läkaren.
Nu har hon varit pensionär i 23 år. Den tid, som förr gick åt till expeditjobben har hon gett till bland andra PRO. Där har hon jobbat i styrelsen, varit reseledare och är alltjämt cirkelledare och medlem av kaffekommittén.
Dessutom leder hon egen cirkel i näversöm. Hon är med i en läsecirkel, hon deltar i den egna bostadsrättsföreningens promenader med fikastund, hon är med i Kommunals pensionärsförening och Tannefors hembygdsförening.
I hennes våning är ett helt rum fyllt med textiltavlor, som hon sytt själv.
Lisa är lyckligt lottad. Hon är jämt sysselsatt, men hon stressar aldrig.