Han tar sig friheten att välja som han vill. Det gäller för övrigt också åldern.
-- Jaså, är det 70 jag fyller, säger han och avfärdar snabbt den siffran. Äh, jag försöker hålla mig kvar vid 27. Vad de skriver i folkbokföringen struntar jag i.
Corren har tidigare berättat om Martti Nyyssönen som kom som finskt krigsbarn till Sverige 1942. Han skickades iväg från ett krigshärjat Kotka nära ryska gränsen och hamnade i Nykil.
Först 1947 återvände han till Finland där han tidigt fick börja hjälpa till att försörja familjen.
Eftersom både hans far och farfar varit åkare, föll det sig naturligt för tonåriga Martti att välja samma bana. Bristen på chaufförer gjorde att han fick tillstånd att ta trafikkort två år tidigare än normalt, och han var snart sysselsatt med vedtransporter.
-- Det där höll jag på med i några år, men så tog jobben slut, berättar han. Det blev allt svårare att försörja sig. Då beslutade min hustru Aira och jag oss för att flytta till Sverige.
För Marttis del blev denna andra resa till Sverige hans eget val. 1958 kunde han tillsammans med frun och en nio månader gammal son installera sig i Rejmyre. Där hade Martti fått jobb som bensinmacksföreståndare, men arbetet var ingen höjdare.
-- Macken låg långt inne i urskogen, säger Martti, och det fanns nästan ingenting att göra, förutom på kvällarna då en del lastbilschaufförer stannade till. Annars gick man där som en apa i bur.
Martti bröt kontraktet och flyttade med familjen till Linköping. Där tog han upp arbetet som lastbilsåkare och trivdes bra med det.
-- På 60-talet när jag sökte ett bättre betalt jobb, beslutade åkaren som jag körde åt att jag istället fick bli delägare i åkeriet, och i och med det blev jag egen företagare.
Mycket arbete blev det. Och på frågan vad han sysslat med på sin fritid svarar Martti.
-- Vad räknas som fritid? På dagarna jobbade man, på kvällen åkte man hem, tvättade sig, käkade och gick till sängs. Halva lördagarna jobbade man och resten av dagen hjälpte man vänner och grannar med olika saker. Fast, jo förresten, jag har spelat litet bowling.
Martti funderar ett tag och tycker sedan att det var tokigt att arbeta så mycket.
-- Men jag har haft fina arbetskamrater och ett bra jobb, tilllägger han. Och det var inte så mycket att välja på. Jag blev ju tvungen att börja från botten med att skaffa en tillvaro för familjen och mig själv och konkurrensen var hård på den tiden, det gällde att ligga i.
Familjen han pratar om består i dag av hustrun, en son och en dotter samt två barnbarn. Aira och Martti är bara några år från guldbröllop. Att de hållit ihop så länge har flera förklaringar, tror Martti.
-- Jag har ju inte varit hemma så mycket, så vi har väl inte hunnit träta, skojar han. Och vi har förresten inte varit oense om så mycket.
Dottern bor i Linköping medan sonen flyttat till Finland. Till Marttis födelsedag samlas de dock i villan i Vidingsjö till ett firande med bara de närmaste. Om Martti själv får bestämma blir det heller ingen jättehög med presenter. Han önskar sig egentligen bara en sak.
-- En ask cigariller av märket Bellman Siesta. Jag är belåten med det lilla, säger han