Jag minns mina första fotbollsskor. Det var ett par pjäxor som jag spikade fast läderdobbar på. Sedan gick jag till "gropa" ovanför Tinnerbäcksbadet, där S:t Lars-bron är idag, och spelade med grabbarna.
Jag är född i Hejdegården, bodde på Hamngatan till 5-årsåldern och växte upp på Borgmästaregatan. Vår klubb hette BK City. Vi spelade till exempel mot BK Stubb, där bara grabbar som var stubbade fick vara med. De höll till ovanför gamla vattentornet. Där spelade vi på gärdet. Först fick vi mota bort korna som gick på bete och sedan spelade vi bland komockorna.
På vintern åkte vi skridsko på "Tinnis" och lekte pardatten med flickorna och ibland ordnades pjäxdans till musik. BK Robbi började med ishockey 1942 och där var jag med som tioåring. Senare gick Robbi över till BK Kenty, som blev LHC 1976.
Vintertid var vi också i Tallboda, där var det bara slät mark med vatten på. Så fort det frös på vintrarna så åkte vi dit och spelade bandy.
Linköping har växt otroligt sedan dess. Där Filmstaden är idag låg det en bondgård med får, kor och hästar. Där Ikano-huset finns, på Tornby gärde, gick vi och plockade potatis. Man fick potatislov från skolan på höstarna och plockade potatis för 25 öre säcken. Det var inte bra betalt men lite fick man ihop i alla fall.
På eftermiddagarna, efter skolan, var jag springpojke hos Ahnbergs specerier och tjänade 12 kronor och 50 öre i veckan.
På Trädgårdstorget fanns det hyrstallar dit bönderna kom och ställde hästarna när de var och handlade och köpte brännvin. Sedan kom de fulla på eftermiddagen och åkte hem.
Där fanns ett kafé som sålde cigaretter, Snus-Viola hette hon som hade det. Cigaretter var bara till för dem som tog servering, så folk fick köpa ett glas saft samtidigt. Vi smågrabbar stod utanför och frågade om de skulle köpa cigaretter och då gick vi med och drack upp saften. Men Snus-Viola blev förbannad för hon ville ha glaset till nästa kund.
Måndag var premiärdag på bio. Matinéfilm kostade sexti öre och på kvällen kostade det en och tjugo. Jag brukade bomma tio öre av gubbarna, men fick man inte ihop tillräckligt kunde man vänta tills filmen började och fråga vaktis om man fick gå in gratis. Då satt man på främre parkett, det var de fem första raderna. Man fick nästan stirra upp i taket för att se.
I skolan spelade vi lunta. Man rullade ihop en tidning och band fast ett snöre och så skulle man kasta och träffa andra med den. Den som blev träffad sist fick ta med sig den hem och börja jaga nästa dag.
Kniv hade vi med oss för att spela rike. Man ritade en ruta på marken och kastade kniv i den och tog land ifrån varandra.
Skolan gick man mycket i, en var ju tvungen. Men idrotten var mitt liv. I sjuan blev vi skolmästare i både fotboll och hockey.
Var man lite äldre gick man S:t Larsgatan från Kungsgatan och upp på Storgatan ungefär till det ställe där restaurang Hamlet är idag och så vände man. Att gå ströget hette det. Alla gick där, vänner och flickor, man träffade massor av folk. Inte som idag då det är helt öde på kvällarna.
Jag började i Derbys pojklag när jag var 11 år och blev A-lagsspelare i fotboll, handboll, bandy och ishockey innan jag fyllt 16. Derby spelade fotboll i division 3, det som är division 2 idag. Det fanns väldigt många Linköpingslag då, Derby, Airon, Gotte, Freja, Laik, Drottner, Kenty, Karle och ännu fler.
Som 19-åring åkte jag med Derby på turné till Tyskland. Vi var första svenska lag i Berlin efter kriget. Det var 1951 och vi blev mottagna av förbundskanslern och bjudna på allt möjligt. Så när jag var 21 började jag spela i Motala AIF och flyttade till Motala. Men det är en annan historia.