Jag minns att jag föddes i kvarteret Bergdalen mitt under första världskriget, nej det minns jag inte, det har mina föräldrar berättat. Men jag minns min första skoldag när vi flyttat till Grebo, jag minns att jag började gråta och fick gå hem med mamma, det minns jag verkligen.
Det var svåra tider under kriget. All byggnation upphörde, och pappa Lars, som var målare, blev arbetslös och inkallad i olika omgångar. För att få tillräckligt med mat flyttade familjen till Grebo, där morfar och mormor arrenderade Rösten, gården med den röda stenen, den berömda fruktbarhetssymbolen.
En statarbostad var ledig, och där fick vi bo. Jag var nummer tre i en syskonskara på sju och mina båda bröder föddes på Rösten.
Livsmedelsbristen höll i sig även åren efter kriget, och det hjälpte inte med ransoneringskort om hyllorna var tomma. Men på gården fanns mat så det räckte, och även om man inte blev övergödd har jag inget minne av att vi behövde hungra.
Mamma gjorde syarbeten på beställning och pappa målade herrskapsvagnar, så kallade vurstar. Så småningom fick han jobb i Linköping, cyklade dit från Grebo och kom bara hem till helgerna. Mor fick dra det stora lasset i familjen.
När provinsialläkaren från Åtvidaberg kom med sin bil, en trehjuling, rusade alla barn ut på vägen. Och det var stor sensation då mina morbröder köpte T-Ford 1921 eller -22.
Jag började i Stäckö skola i Dalamon och gick där en och en halv termin. Det var tre-fyra kilometer att traska varje dag och lite jobbigt att pulsa i snö på vintern.
Mamma följde med första dagen, då jag blev så ledsen och bekymrad av alla nya intryck att vi fick vända hem. Småskollärarinnan, som hette Lydia Andersson, var snäll och förstående. Mina äldre systrar Maja och Inga tyckte att jag var larvig och fick mig på bättre tankar, men de stöttade och försvarade mig alltid.
1924, när jag var åtta år, flyttade vi till Hjulsbro med häst och vagn. Det var ett äventyr. Jag kom till Ullstämma skola, där andan och atmosfären var mycket tuffare än på landet. Men mina systrar såg till att ingen hoppade på mig. Jag vet inte om någon blev mobbad, i alla fall fanns inte det ordet.
Jag var nog rätt lat och läste sällan läxor, vilket jag ångrat. Men jag hade lätt för att lära och fick beröm av magistern. "Ni ska vara lika duktiga som Roland", sa han.
Vi hade ett litet jordbruk, som mamma skötte under veckorna. Barnen måste förstås hjälpa till, vi gallrade betor och rovor och sånt, men mjölkningen fick jag aldrig någon snits på.
Visst gjordes det bus, men av det oskyldiga slaget. Vi spelade hartsfiol och pallade äpplen och päron, löjligt nog när hela vår trädgård var full av frukt. Spänningen lockade och man ville väl visa sig modig. Men mamma visste var vi var, hon släppte oss aldrig riktigt ur blicken.
Jag var musikalisk och sjöng ofta när vi hälsade på i Rösten. Det sägs att jag som åtta-nioåring fick ta upp psalmen på bondkalaset. Intresset för sången bidrog nog också till att jag gillade söndagsskolan. Och jag har i vuxen ålder medverkat i flera olika Linköpingskörer.
1930 började jag som springpojke, gick sedan på Ljungstedtska skolan och utbildade mig till målare. Först efter fem år fick man avlägga gesällprovet, alldeles lagom till funkistiden när mycket som vi lärt oss skippades. Inga dekorationer längre, inga krusiduller.
Jag flyttade hemifrån 1938, och sedan kom nästa krig, vilket inte alls var lika påfrestande som det första. Det fanns mat hela tiden, även om mycket var ransonerat.
Jag, själv ett "permissionsbarn", blev inkallad nu och då. Men utan större dramatik. Helga och jag gifte oss 1942, och sedan har det rullat på. Vi fick tre barn, och ibland hade jag tre jobb samtidigt.
Men det är en annan historia.
"
"
88 år gammal fortsätter han att rusta sitt hus (också 88 år!), har på senare tid gjort om dräneringen och terrassen. Linköpingsbon Roland Nystrand bor sedan 1962 på Råbergagatan i Tannefors och lägger ner mycket energi och intresse på alla blomsterrabatter i trädgården. Sedan hustru Helga gick bort för åtta år sedan sköter han hushållet själv (även om lillsyrrorna Maj-Lis och Anna storstädar ibland), lagar sin mat och bakar både matbröd och småkakor. När Roland köpte ny bil, en Suzuki, för tre år sedan trodde försäljaren först inte på det uppgivna personnumret (160423). "Bilen ger livsluft och frihetskänsla men jag kör inga längre sträckor längre", säger han.