Linjärprogrammeringens fader professor George B. Dantzig har avlidit i Stanford i Kalifornien vid 90 års ålder. Han var den västerländske matematiker som insåg hur optimeringsproblem kan formuleras i termer av målfunktion och begränsande bivillkor och som angav lösningsmetoden -- det som kom att kallas linjärprogrammering. Detta angreppssätt har haft mycket stort inflytande inom ekonomisk teori och praktik och används dagligen i olika utvecklade former i företag världen över.
Dantzig formulerade även s k Dantzig-Wolfe dekomposition, tillsammans med P Wolfe, som gör det möjligt att exempelvis studera allokeringen av ett företags knappa resurser med hjälp av skuggpriser. I Mathematical Reviews citeras 72 vetenskapliga artiklar och 49 böcker med Dantzig som författare.
Dantzig visade tidigt sin begåvning. Då han som student vid Berkeley universitetet kom för sent till en lektion såg han ett antal uppgifter på svarta tavlan. Han skrev ner dem och arbetade intensivt i tre veckor. Han tyckte nog att hemuppgifterna var svåra denna gång. Till slut var han klar och gick till professorn, som var den legendariske Jercy Neyman. Neyman tog förvånad emot lösningarna, men sa ingenting. Några dagar senare knackade det på Dantzigs dörr. Det var Jercy Neyman som förklarade att uppgifterna på tavlan hade varit ett antal olösta problem inom statistisk teori. Och nu hade Dantzig gett lösningarna. Och därmed var han också i stort sett färdig med sin doktorsavhandling.
Dantzigs första publicerade arbete kom 1939. Jag träffade både Jercy Neyman och George Dantzig i Berkeley 1964. Men historien om de olösta problemen berättade Dantzig för mig långt senare vid en lunch i Stanford 1992 där även Stig Hagström.
Dantzig har besökt Linköpings universitet flera gånger. Han blev teknologie hedersdoktor vid Linköpings universitet 1975. Vid ett av dessa tillfällen, 1981, tog vi en kopp kaffe på järnvägscaféet i avvaktan på att Stockholmståget skulle komma. Dantzig funderade på ett matematiskt problem som han skissade på en pappersservett.
Han visste att jag intresserat mig för entropimaximering. Jag såg genast hur problemet kunde formuleras och hur en av mina doktorander skulle kunna gå vidare med det.
George Dantzigs vetenskapliga verksamhet har haft en enorm betydelse. Bakom järnridån i det tidigare Sovjetunionen gjordes motsvarande upptäckter av matematikern K V Kantorovich, professor och akademiledamot. Hans resultat blev dock sent kända utanför östblocket.
Kantorovich fick 1975 dela priset i ekonomiska vetenskaper till minne av Alfred Nobel med T C Koopmans medan Dantzig förbigicks. Det är litet märkligt att tänka sig att av dessa två matematiker blev det den mest teoretiske, nämligen funktionalanalysens mästare Kantorovich, som skulle bli utvald. Detta tyckt även Kantorovich själv, vilket han avslöjade vid sitt besök vid Linköpings universitet. Han skulle ha velat dela priset med Dantzig.