-- Vår bästa belöning är att se glädjen i deras ögon.
Så säger Lars och hans fru Ruth Engelmark, som verkar tillsammans i Allkristna dövmissionen, en ekumenisk sammanslutning med bas i Linköping.
I dag är det mest Ruth som talar, eftersom Lars har svårt att forma orden efter en stroke för några år sedan. Men gnistan och spänsten finns kvar hos den nyblivne 75-åringen och viljan och förmågan att ge hjälp där den behövs som mest.
Under ett 30-tal års hjälparbete har Lars samlat in över två miljoner kronor, förutom kläder, myggnät, symaskiner och verktyg, till bland annat dövskolor i Tanzania, där han varit på besök flera gånger. Och där han har kvar mycket av sitt hjärta.
En lika stor del finns hos Ruth, som varit hans hustru sedan 1976. Kommunikationerna makarna emellan fungerar friktionsfritt, eftersom de kan teckna åt varandra.
Det var som frälsningssoldat i Linköping i mitten av 70-talet Lars Engelmark fick döva vänner och då beslöt lära sig deras språk. Nya dörrar och vägar öppnades för honom, och framför allt för de människor han fick så nära kontakt med.
-- Uppgiften som samordnare för Allkristna dövmissionen ger mig kraft och glädje.
Orden kommer långsamt, och ibland skriver Lars ner dem för att reportern lättare ska förstå, men han är rask i ben och tanke. Så har det alltid varit.
Som 17-åring lånade den flinke ynglingen sin morfars cykel och åkte de 27 kilometerna till Frälsningsarmén i Malmberget. Det blev starten på hans långa och lyckliga bana som frälsningssoldat.
-- När jag flyttat till Stockholm, och fick arbete som hiss-kille på NK, sökte jag kontakt med Svenska frälsningsarmén. Senare placerades jag som officer i Uppsala, Trelleborg, Norrköping, Matfors och Linköping.
Lars har tre bröder och en syster kvar i Malmberget, men det är nästan krångligare att ta sig dit än till vännerna i Tanzania. Därför blev 75-åringen så lycklig att han fick tårar i ögonen när brorsonen Mikael dök upp i Linköping och gratulerade honom på högtidsdagen den 14 december.
-- Det var en verkligt glad överraskning.
Lars Engelmark är tacksam för allt roligt och äventyrligt han fått uppleva runt om i Sverige och i världen. Hans första tid på jorden var verkligen kritisk, och kanske räddades barnet av sin mammas uppfinning med spisen som kuvös.
Lars kommer från den lilla byn Sjungberget, utanför Gällivare, med 25 invånare. Han är dock ingen riktig same, utan "fusklapp" som han säger.
-- Jag föddes två månader för tidigt och min vikt var 1,5 kg. Det var långt till Gällivare sjukhus, och det fanns ingen väg och ingen telefon. Min farbror måste åka skidor sju kilometer för att ringa till barnmorskan, som fick skjuts med häst och släde.
Den lille gossen lindades i fetvadd för att hålla värmen. Och när mamma Wilhelmina eldat i öppna spisen och den börjat svalna lade hon korgen med barnet där.
-- Den blev min kuvös och kanske min räddning.
Lars fick bo på skolhem i Gällivare. Han utsattes för pennalism, bland annat med elektricitet, och mobbning. Den tiden blev bedrövlig.
Efter slitsamt arbete i skogen och jordbruket flyttade fusklappen söderut och kom till Stockholm. Han blev officer i Frälsningsarmén och senare landets ende dövpastor. Den första teckenspråksgudstjänsten hade Lars i Kiruna 1972.
Två år senare grundade han Allkristna dövmissionen i Linköping. Det ledde till kontakten med Tanzania. Den svenska organisationen har stött dövskolor i Mwanga och Dar es Salaam med pengar och kläder. Lars har samlat in över två miljoner kronor.
-- En hobby som jag har är att sy sexkantiga barntäcken, berättar han.
Lars har också sysslat med träslöjd, sjungit och spelat bland annat Lapp-Lisas (Anna-Lisa Östs) visor. Han behärskar många instrument och är särskilt förtjust i sin concertina (litet sexkantigt dragspel).
När talet krånglar får musiken och tecknen bli Lars Engelmarks sätt att föra ut sitt budskap. Eller ett skrivet meddelande på (och av) en liten fusklapp.