Under mina många aktiva år i Linköping har jag haft förmånen att vara något av familjepräst. En sådan för mig kär familj var den Lindsténska, vars gamle far Gösta nu har avlidit i en ålder av 88 år. Vännen Gösta och jag lärde känna varandra redan under beredskapstiden i början av 1940-talet, då även vår stad liksom Sverige i övrigt låg mörklagd en stor del av året.
Jag minns, att våra tankar då mycket ofta gick till våra vänner i Finland, som kämpade en kamp på liv och död för sin frihet. Jag tror mig också veta, att min vän Gösta gjorde mycket i det tysta för att lindra nöden i vårt östra grannland. Efter krigets slut 1945 tvekade Gösta inte heller att hjälpa många nöd-lidande i Tyskland, där särskilt legationspastorn Herbert Jansson och hans finländska maka Gun von Leitgeb i Berlins svenska Victoriaförsamling blev våra varmt tillgivna vänner, som förmedlade våra gåvor.
Jag skall aldrig glömma vilken spontan tacksamhet som Gösta och jag mötte den dag då vi till legationspastorn och hans församlingsbor överlämnade ett par unika lyktstolpar, som skulle pryda huvudentrén till den med kyrkan svårt ruinerade parken vid Landhausstrasse.
Allt vad Gösta Lindstén sedan som genial byggherre har uträttat, tillkommer det inte mig att närmare beröra. För mig återstår det endast att tacka Gösta broderligen för vad han varit under vår mångåriga vänskap samtidigt som jag till hans rara familj vill framföra mitt varmt kända deltagande i sorgen och saknaden.