q Gösta i Glaskulla har lämnat oss. Det blir ett stort tomrum efter honom. Som skolpojke kände jag framför allt beundran för Gösta, som var några år äldre, men som inte behandlade en yngre pojke på ett nedlåtande sätt. Som vuxen fann jag i honom en mycket god vän.
För snart femtio år sedan gjorde vi tillsammans med ett par andra vänner en resa genom Tyskland till Österrike, där vi verkligen kom varandra nära. Den resan innebar att Gösta knöt vänskapsband där nere som varat livet ut. Då grundlades också en stor kärlek till och kunskap om Österrike, vilket gjorde honom till en bra guide för andra.
Det man gärna vill tänka på nu är den glädje som Gösta spred omkring sig. Han var en sällskapsmänniska i ordets allra bästa bemärkelse. Att komma till Gösta och Majsan i Glaskulla var något man såg fram emot. Värme och generositet kännetecknade också deras hem i Vadstena, där de fann sig väl tillrätta.
Tillsammans med broder Åke brukade han föräldragården och behöll sitt intresse för jord och skog. Intresset för kultur fick ny näring efter flytten till Vadstena. Familjen betydde mycket för Gösta som höll väl reda på hur barn och barnbarn utvecklades.
Gösta älskade livet och med Majsan som kärleksfullt stöd kämpade han kraftfullt mot sin svåra sjukdom.
Jag vet att jag kommer att sakna vännen Gösta ofta och mycket. Det gäller min hustru Siv och helt säkert alla övriga vänner.
Jag hoppas att det uppriktiga deltagande som Göstas familj kommer att möta skall vara ett stöd i den stora sorgen och saknaden.