Att veta att man aldrig får träffa Gösta igen känns som ett hån. Jag är säker på att många med mig känner detsamma.
Gösta var en mycket rolig och snäll vän.
Med hans otroliga humor kunde han få det allra tråkigaste att bli hur kul som helst. Var man inte på bästa humör någon gång så var Gösta den perfekta medicinen.
Att kunna skämta om precis allt, passade mig perfekt och vi blev bra vänner fast "den där målarn får man hjälpa med allt", som han sa.
Många människor man träffar i den ofta uppskruvade och stressade byggsvängen passerar bara förbi liksom, men det var ingen risk med Gösta. Han sitter stenhårt fast.
Jag känner tacksamhet för alla skratt och hans vänlighet.