Vännen och arbetskamraten Gun har lämnat jordelivet, mänskligt sett alldeles för tidigt. Man hade unnat henne att en tid få njuta av friheten som pensionär, men sjukdom kom emellan.
Gun arbetade som sjukhustandläkare under många år. Hon var mycket intresserad av sitt yrke och förde gärna ut budskapet om god munvård. Jag har t ex hört många av Linköpings orienteringsklubbs veteraner tala uppskattande om den information om tandvård för äld-re, som Gun höll på en onsdagsträff för några år sedan. Hon vann också sina patienters förtroende genom den omsorgsfulla behandling hon gav dem och genom sin omtanke och empati. Som f d arbetskamrat känner jag väl till det, men också genom att min dotter under lång tid fick vara Guns patient.
Gun var en mjuk och stillsam person. Men hon ägde också en styrka och en ihärdighet, som märktes då man lärde känna henne. Detta kombinerades med en ömsinthet och omtanke, som naturligtvis först och främst riktades mot de närmaste, men också i mycket hög grad mot omgivningen i övrigt. Hon var även en stor djurvän och talade gärna om sina egna husdjur.
Sedan jag pensionerats för ett antal år sedan har Gun och jag träffats då och då för en pratstund. Vi kunde tala om vardagliga ting men också om allvarliga saker. Dock var det alltid stimulerande och en glädje att samtala med henne.
Saknaden efter Gun är stor, men hon lämnar ett mycket ljust minne efter sig.