Gunborg Karlsson har lämnat oss mitt i sommarens grönska, fågelkvitter och sol, 93 år gammal. På något sätt känns det som om detta var rätt tid för vår kära Gunborg att lämna oss.
Hon fick lugnt somna in, nära den natur hon alltid älskat, och som stod i sin skönaste prakt. Veckan innan hennes bortgång var vi ute och drack kaffe och hon handlade nya sommarkläder, tittade runt på blommor och växter och hon var glad och pigg, trots sin skröpliga kropp, som de sista åren börjat svikta. Gunborg var min moster, men också något av en extramamma för mig sedan mamma gick bort 1985. Vi fick många samtal och skratt tillsammans och hon berättade gärna om sitt innehållsrika liv. Gunborg som bott på servicehuset Aspen i Linköping i många år var en varm, aktiv och gladlynt kvinna. Hon följde med i allt som hände via radio, tidningar och tv och det gjorde att det alltid fanns mycket att diskutera med henne. Hennes stora intresse för blommor gjorde att hon i Aspens trädgård hade planterat mycket växter och haft trädgårdsland, men de senaste åren räckte orken inte till för detta.
En pratstund med personalen uppskattades alltid av Gunborg, som var omtänksam och brydde sig om sina medmänniskor och intresserade sig för deras liv. När jag tänker på Gunborg finns många fina minnen, ända från barndomens somrar, med höbärgning, logdans, kossor och bad, då hon och maken Hugo var lantbrukare i Ydre. Senare arbetade hon på plantskola och i skogen, inte alltid så lätt, men Gunborg talade om den tiden, som en rolig tid i livet. Efter pensionen och flytt till Linköping fylldes tiden med föreningsliv och många vänner. Gunborg var alltid positiv och gick vidare med sitt liv, även när maken Hugo gick bort och saknaden kändes stor. Hon kände glädje över sin son Rhode, sonhustrun Ulla-Bell, barnbarnen och barnbarnsbarnen, som alla månade om henne. För dem blir saknaden efter Gunborg än större, än för oss andra. Vi delar deras sorg och saknad, men känner också att i våra hjärtan kommer Gunborg att leva kvar, trots att vi nu får ta farväl.
Lillie finns inte längre bland oss. Samtalen och umgänget med henne har tystnat. Det är tomt, men minnet av henne är för många av oss en stor tillgång. Om en vecka skulle hon ha fyllt 94 år. Även om hon den sista tiden var märkt av sjukdom och vi förstod att hon snart skulle flytta till en ljusare och skönare värld så kom ändå budet om "farväl" plötsligt. Vi deltager med maken Börje och sonen Lars-Göran och hans familj i sorgen och saknaden efter en älskad maka och mor.
Lillie föddes i Älgå i Värmland som yngst av fem systrar. Som ung bevistade hon Örebromissionens Bibelskola och verkade sedan som evangelist på Nordkoster och i Vellinge och Tollarp. Hennes glada väsen, vackra sångröst och pianospel uppskattades mycket. Hon gifte sig i Tollarp med Börje och bosatte sig sedan i Landskrona där hon snart startade en hattmodistfirma.
1953 flyttade familjen till Rimforsa och Liljeholmens folkhögskola. Hennes insatser och stöd för skolan uppskattades mycket. Hon bodde alldeles nära skolan och hennes hjärta stod också nära densamma.
Vår bekantskap varade i över 40 år, varav de sista 30 åren som grannar och umgänget var "gränslöst" trevligt och berikande.
Nu har alltså Lillie fått flytta hem till den värld som hon så ofta vittnat om. Hennes varma förböner, hennes ljusa sång och vackra musik hörs inte längre. Saknaden är stor hos många.
En vers i Bibelns sista bok passar in mycket väl på Lillie "Saliga är de som dör i Herren ... de skall få vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följer dem".
Vi vill lysa frid över Lillies minne.