Men Gunn Andersson hörde det inte själv. Linköpingskvinnan, 83 år på torsdag (4 december), höll sig i bakgrunden. Det har hon alltid gjort.
Vad döljer vinterns driva än
som ögat ej kan se
finns något värde under snön
som vårens tö kan ge?
Vad döljer sig i morgondag
som svept i dunkel står
finns tid för framtidsdrömmen än
som formades i går?
När kommer mänsklighetens vår
när vågar hoppet gry
om alla talesmän för fred
skall tystas utav bly?
Gunn berördes djupt av mordet på statsministern. Diktandet har blivit ett sätt att bearbeta sorg och vemod men också att sprida ljus och hoppfullhet i svåra stunder.
-- Orden bara kommer, säger hon. Men sedan min man gick bort för ett och ett halvt år sedan har jag inte orkat skriva.
Maken Algot Andersson hann ändå läsa den diktsamling, Tankar genom åren, som gavs ut 2001. Han gjorde det med stor behållning och stolthet, precis som Gunns vänner. Den oansenliga lilla skriften har fått stor spridning i Berga, där hon bott och verkat de senaste 40 åren.
Gunn har under lång tid varit aktiv i kyrkans arbetskrets (syförening) och bidragit till betydelsefulla hjälpinsatser. Men det är inget att prata om, tycker hon.
-- Jag trivs med att vara anonym, så är det bara.
Hon gör säkert inte något väsen av sig bland dussintalet likasinnade i lyrikcirkeln heller. Men Gunn tycker mycket om att läsa och att samtala om dikter, gärna av svenska storheter som Lagerkvist, Gullberg, Dagerman, Ferlin, Fröding, Dan Andersson.
-- Och Tage Danielsson förstås, honom kan man inte låta bli att beundra.
I cirkeln har en annan Linköpingsbo, en blygsam och tillbakadragen kvinna vid namn Gunn Andersson, också fått dikter studerade och analyserade under senare tid. Men det är ju inget att prata om.
-- Numera får jag anstränga mig för att kunna läsa, men i skarpt ljus går det hyfsat, säger Gunn.
Ena ögat är utslaget, det andra ska snart opereras för grå starr. Linköpingskvinnan hade tid på US för några dagar sedan men fick återbud på grund av doktorns sjuka barn. Ingreppet kommer att göras veckan efter Gunns 83:e födelsedag.
-- Det är inget särskilt med den. Men jag har släkt och vänner som kommer till mig.
Vi väver varje dag en väv
med många inslag i.
Gemenskap är en vacker tråd
som vacker skall förbli.
Gunn håller nära kontakt med två gamla skolkamrater från Folkunga och Linné på 1920- och början av 30-talet. Hon växte upp i Stolplyckan, bodde på Föreningsgatan, där pappa Helge Törnvall hade skomakeri.
-- Han var också ringkarl i domkyrkan, ett tungt arbete som fem-sex personer delade på.
Även om man inte levde i överflöd gick det ingen nöd på Gunn, enda barnet i familjen och blivande affärsbiträde, försäkrar hon.
Dock har hon och hennes närmaste drabbats av mycket sjukdomar och svårigheter. Men också upplevt tro, hopp och kärlek, inte minst det förstnämnda. Kyrkoåret, Advent, Fader vår, Berga kyrka, Bön om hjälp, många titlar i häftet skvallrar om religiositet och förtröstan på Vår herre. Och kyrkoherden har fått det sista exemplaret av diktsamlingen.
-- Många tjatade på mig att ge ut den. Jag trodde möjligen att Corren skulle ge lite starthjälp, men nu är det väl inget att skriva om?
Jo, det är just vad det är.
Så hastigt tiden rinner
och dagar blir till år
decennier försvinner
I dag blir snabbt - i går.
Jag ville bara lämna
en liten tanke kvar
snart förlåten ska rämna
och det som är - blir var.