Efter kriget sålde han bensin för 39 öre litern och fick en dagsförtjänst i dricks av prins Bertil.
-- Jag började i yrket direkt efter skolan och drev Shell bensinstation på Malmslättsvägen tillsammans med min bror i 32 år, berättar Gunnar Pettersson.
På torsdag, den 16 juni, fyller han 75 och firar med hustru Inger i Estland. Gunnar gillar att utforska nya platser och föddes praktiskt taget i ett resecentrum långt innan ordet blev utslitet.
-- Pappa Martin jobbade som eldare på Nunnebanan (mellan Virå bruk och Bråviken), och vi bodde i stationshuset som också var hamnkontor.
Gunnar, född 1930, har spännande barndomsminnen från åren kring kriget. Varje år kom två tyskar till Kolmården för att mäta upp timret man köpte, och det gick olika rykten om vad det skulle användas till. "Göra krut" var en vanlig gissning.
-- Men enligt mina källor gick mycket till att bygga skyttevärn, säger Gunnar.
Hans mamma Sara hade de båda besökande tyskarna i maten och spetsade öron-en för att få höra vad som var i görningen. Det rörde sig mycket folk från olika länder kring Sandvikens brygga, och trävaror skeppades bland annat till Tyskland och England.
-- Men från 1941 var tyska fartyg förbjudna att komma till svenska hamnar. Jag hade sett flera av deras båtar när jag fick följa med pappa under hans beredskap i Arkösund och bo där en hel vecka.
Gunnar kan fortfarande förvåna sig över det beslutet. Hur kom det sig att en elvaåring fick hänga med sin far ut i skärgården, där våra soldater knackade sten och byggde fort?
-- Vi hade utsikt över Arköfjärden, och där såg jag tyska skepp, med synligt hakkors, som drog sig undan. Gubbarna påpekade förtjust att de kördes bort från vårt land.
Familjen Pettersson flyttade till Linköping, men Gunnar blev faderslös redan som 13-åring. Direkt efter skolan fick han jobb på Olle Nordströms bensinstation på Malmslättsvägen.
-- Men bensin fanns det inte. Vi sålde gengasved och kol, och några personer fick trädestillat med en förfärlig lukt.
Kort efter krigsslutet kom transporterna av riktigt drivmedel igång. Gunnar minns att bensinen först kostade 1 krona och 5 öre litern, men snart var nere i 39 öre.
-- Billigare än så blev det inte.
Men dyrare. Och lönsamheten ökade sakta för Gunnar Pettersson och lillebror Gösta, som tog över Shellstationen (först Nynäs) 1960 och drev den till 1992.
-- Tidvis klarade vi oss helt själva och var i tjänst varje dag året om. Men sedan blev det bättre ordning, något bättre, på våra arbetstider.
Gunnar kommer ihåg när Bertil, motorprinsen, och en adjutant svängde in med sin Porsche och tankade hos honom.
-- Jag torkade rutorna, som vi alltid gjorde, och fick två kronor i dricks. Det var mer än en dagsförtjänst.
På den tiden hade mackarna full bilservice med inställningar och byten av vitala delar. Det var mycket spring ut och in och stora påfrestningar för kroppen på vintrarna.
-- Lederna tog stryk, men som pensionär har jag hämtat mig och blivit bättre. Den naturliga motionen på landet är viktig.
Familjen har haft fritidsställe med egen brygga i Blåvik sedan 1964. Gunnar fiskar flitigt i Sommen, mest abborre, gädda och gös, men sonen Lars är ännu aktivare på den fronten.
-- Det är särskilt roligt när barnbarnen kommer. Vi har fem stycken.
75-åringen gör gärna utflykter, och museijärnvägen i Mariefred är ett favoritställe. Där finns lok och vagnar från Nunnebanan, just de som han färdades i som knatte i Kolmården.
-- Jag fick dra ångvisslan i taket men var rädd för den, säger han.
Nu ångar Gunnar och fru Inger mot Estland för att fira högtidsdag. Det är mycket lugnare i Östersjön än för 60 år sedan. Men jubilaren undrar fortfarande varför han som elvaåring släpptes ut bland soldaterna i skärgården och granskade tyska krigsfartyg.
Är det militära hemligheter han går och bär på?
har den äran
Gunnar pettersson