q Med bestörtning och djup sorg tog jag emot samtalet från Frankrike om att min mycket goda vän Gunvor Larsson avlidit.
Jag hade förmånen att känna Gunvor sedan ungdomsåren. När jag som tonåring flyttade till Linköping kom vi att dela bostad ett par år - en tid jag gärna vänder tillbaka till i tankarna. Vi skrattade, grät, sjöng, läste poesi och drömde om framtiden. Även sedan vi bildat familj på var sitt håll, upprätthöll vi nära kontakt genom åren.
Gunvor var en sällsynt positiv person med förmågan att se saker med humor och med glimten i ögat. Hennes generositet, omtanke och vänfasthet gjorde henne till en central och uppskattad gestalt inom vänkretsen. Många är vi som kommer att minnas glada midsommarfester på Långenäs och härliga vistelser på Le Maglioc i sköna Provence.
En energisk och gladlynt dalkulla är död, men minnet av en kär och trofast vän är i högsta grad levande.
Mina tankar går till Arnold och barnen med en önskan om att de ska ges kraft att gå vidare. Särskilt tänker jag på barnbarnet Josefin, som just i dagarna firat bröllop med sin Alexandre, en händelse som jag vet att Gunvor såg fram emot med glädje och förväntan, men som hon tyvärr inte fick uppleva.
Ja . . . Men har du en ros,
kan du lägga den hos
mig på kullen, när dock du går
vägen strax där förbi
under fåglarnas skri,
medan sommar´n, den glada, rår.
(Ur Fridas bok, Birger Sjöberg)