Frågan är om någon har upplevt, eller kommer att få uppleva, så stora förändringar som Gustaf Färdig gjorde under sitt liv.
Han föddes under det första världskriget och försvarade gränsen under det andra. När han föddes så var det karbid- och fotogenlyktor som lyste upp hans barndom. Elektricitetens under och välsignelse kom under hans pojkår.
Radion, som krympte världen, sände första gången när Gustav var nio. Ljudfilmen kom när han var i tonåren. Samtidigt kom grammofonen och grammofonskivan. Drygt tjugo år gammal läste han om andra världskrigets teknologiska fasor, som dödade miljoner. Atomen sprängdes för första gången och ytterligare någon miljon dödades och skadades.
Strax innan Gustafs 40-årsdag började televisionen att sända. Jordklotet krympte nu allt snabbare. Massbilismen blev ett faktum, på gott och ont.
Egentligen börjar historien om Gustaf 1796 när Vild-Hussen av misstag tömde Ragundasjön och Storfallet blev Döda Fallet. Utan den bördiga jordbruksmark som blev till på den torrlagda sjöbotten hade hans föräldrar aldrig kunnat föda upp nio livs-kraftiga, envisa och uppfinningsrika barn.
Gustaf var med på Sveriges resa från fattighus till folkhem, vidare till överflödssamhället och nu till sist återvinningssamhället. Hela resan!
Han var en av dessa hundratusentals småbrukarsöner som lämnade landsbygden och blev stadsbo för att försörja sig. Han var en av dem som byggde folkhemmet. Bokstavligen! Med sina egna händer. Skog, vattenkraft, varvsindustri och bostäder.
Som ung vattenrallare var han med och byggde ut Hammarforsen i Indalsälven, nära föräldrahemmet på "bottnarna" i den av Vild-Hussen tömda Ragundasjön. Efter Hammarforsen var Gustaf på 40-talet med om att bygga ut Kockums varv, vilket framgångsrikt konkurrerade med sina båtar fram till varvskrisen på 70-talet.
Men det var som yrkesskicklig snickare i 50- och 60-talets bostadsbyggande som han var mest verksam men också slet ut sin kropp. Vi, som bara har sett honom under de senaste 30 åren, har sett honom hoppa fram på sina kryckor.
Men overksam? Inte det, inte! Jakt och natur var hans liv och stora intressen. Septemberjakt på älg i Jämtland och oktoberjakt på älg i Småland! Å småviltjakt där-emellan. År efter år, på kryckor, nyopererad eller med brusten "höftspik".
De sista åren kunde han dock inte ta sig ut till jakten. Men jägare i själen förblev Gustaf. Sina bössor sålde han bara tre veckor före sin död.
Gustaf accepterade nog aldrig överflödssamhället. Kontrasten mot hans eget liv var för stor. Istället blev han kretsloppssamhällets och återvinningens mästare. Allt kunde användas! På något sätt! Spikar rätades. Brädlappar sparades och blev till nya utbyggnader på den bästa platsen på jorden, Sågvägen 82 på Sågarholmen, söder om Linköping.
Jag önskar att Gustaf får ha det bra i de sälla jaktmarkerna. Om de fortfarande finns kvar, vill säga. Finns de inte, kommer han att återskapa dem.
minnesord