-- Jag har alltid varit intresserad av teknik och problemlösning, säger han.
Lägenheten på Vidingsjögatan i Linköping är späckad med konstruktioner, minnen och tredimensionella pussel. Manhattan i New York, betraktad och beundrad av vänner och grannar, tog honom ett helt år att färdigställa.
-- Jag brukar aldrig ge mig. Till slut hade alla 3 300 bitar kommit på plats.
Ofta ligger den fiffige Linköpingsbon vaken på nätterna och funderar ut lösningar. Det var så Joseph gjorde när han var verksam på lasarettet och konstruerade en apparat för nedfrysning av vita blodkroppar.
-- Jag fixade en del annat till blodcentralen också, ändrade om blodvaggorna och så där. Det fanns mycket som behövde putsas upp och justeras under den tiden.
Joseph Samuelsson jobbade på sjukhuset i 33 år, fram till pensionen i mitten av 80-talet. Han var först reparatör, sedan elektriker och hela tiden en fixare av dignitet. Sådana som det knappast finns plats för på dagens arbetsmarknad, där allting är så förfinat och specialiserat.
-- Under en period ryckte jag in på ambulanssidan, både som förare och sjukvårdare. Man lärde sig att sköta syrgasen och fick bland annat åka med cancerpatienter till Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Joseph har haft jourtjänst i stort sett hela livet. För den utgick hela 35 öre i timmen när han var reparatör på sjukhuset under 50-talet.
-- Vi hade väldigt dålig lön där till att börja med, 450 kronor i månaden. Jag fick jobba som nattvakt flera dagar i veckan för att klara uppehället.
Det blev bättre förhållanden, åtminstone lönemässigt, när Joseph avancerade till elektriker. Men resurserna var små, medarbetarna få och tekniken rätt bristfällig, kan man förstå.
-- Jag kunde få dra på mig ett munskydd för att mitt under operationer göra provisoriska lagningar av elsystem och krånglande apparater, berättar han.
Operatören och reparatören körde i skift. Båda var lika viktiga.
Joseph klättrade på karriärstegen och blev tillförordnad verkmästare under några år. Inte dåligt för en grabb som föddes i en statarfamilj och började jobba på det lägsta planet, som eldare på kanalbåtar.
-- Men först fick jag hjälpa pappa, som hade en liten verkstad på Vårdsbergs gård. Han reparerade och konstruerade diverse saker och var en skicklig hantverkare.
Om familjens påvra levnadsförhållanden och den samhälleliga förändringen har Joseph gjort små berättelser, samlade i ett album. Han vill dokumentera utvecklingen ur sitt perspektiv och har numera en dator till hjälp i skrivandet.
En del av hans minnen har blivit viktiga inslag i Kinda kanals historia. Joseph, född 1919, kom till varvet i Hjulsbro 1936 och gjorde många resor med olika farkoster i de mellansvenska vattensystemen. Till att börja med bodde den unge mannen på båten, hade gratis mat och uppehälle och bättre ekonomiska villkor än de han sedan fick på land.
-- Jag hade planer på att gå till sjöss på riktigt, men det blev aldrig av.
Ellen kom emellan. Paret gifte sig 1953, fick två flickor och sedermera fyra barnbarn, som nu lusläser morfars historiska beskrivningar.
De kan exempelvis få veta att han var dragspelare på många sommarfester, fraktade djur på kanalerna och forslade gatsten från Malmön vid Lysekil till Linköping efter kriget. Och att Joseph gjorde riskfyllda resor i Öresund där det kunde finnas minor på drift.
Längre än så kom han inte i verkligheten. Bara i drömmen. Och som nyfiken 83-åring fortsätter Joseph Samuelsson att förverkliga planer och genomföra projekt. Det är ett pulande, pillande, pysslande och pusslande. Det är precis som han vill ha det.