En av Östergötlands tunga historieskildrare heter Björn Horgby.
Så envis och lysten av kunskaps- och berättarlust att han med tiden fick titulera sig universitetslektor i historia vid Linköpings universitet.
Snart 50 år och en inte alltför fin i kanten-akademiker som blev forskare av en slump och författare av lust. Nyfiken av naturen och debattsugen av födsel och ohejdad vana.
-- Jag gillar folklig kultur. Är en man med enkla intressen som tycker om rock, deckare och bra film, konstaterar han med ett kort bullrande skratt och den vanliga handstrykningen över ett gråsprängt lagom långt helskägg.
Uppkäftigt debattlysten snackade han bort sig från den dogmatiska studentvänstern genom att ifrågasätta Stalins förträfflighet i en marxist-leninistisk grundkurs 1968.
-- En jätteviktig period där det formulerades alternativ till USA-imperialismen och Sovjetväldet, där det var naturligt att vara kritisk och formulera en egen världsbild. Självklart på tvärs mot den rådande ordningen. Visserligen käpprätt åt helvete, men ändå . . .
Med ideologiska rötter i 70-talets vänsterstyrda kultur- och politikepok är väl dagens perspektiv givet?
-- Mitt forskande handlar om att skriva underifrånhistoria om hur människorna ser på tiden och livet. Alltså ingen dogmatisk uppdelning -- folket och herrarna. Det är viktigt att förstå hur vanligt folk tänker och hur tänkandet påverkats. Det handlar om hur det demokratiska samhället har vuxit fram och vilka mekanismerna är, förklarar Björn Horgby.
Du har gått en klassisk väg från uppror till etablissemang som många andra rödingar från vänsterrörelsen.
-- Jo . . . många blev journalister som du eller forskare och historiker som jag. Jag kan direkt rabbla upp ett tiotal professorer med liknande bakgrund. Här finns det också ett gäng gamla SKP:are, konstaterar han med en svepande rörelse mot den kunskapstyngda korridoren i universitetets D-hus.
I stället för det stålhårda Stalintjafset i bokstavsväns-tern valde du en mer kulturpolitisk inriktning på dina aktiviteter.
-- Ja, Folket i Bild passade mig utmärkt med sina viktiga grundvärderingar som demokrati, yttrande- och tryckfrihet med arbete för solidaritet och antiimperialism. Men det tog slut omkring 1977 eller 1978 när verksamheten blev alltför politiskt demagogisk. Då blev det film i stället.
Ett omättligt filmintresse ledde fram till många års aktivt arbete i Linköpings filmstudio Cinemax som presenterade kvalitetsfilm från hela världen som ett alternativ till det kommersiella utbudet.
-- En ren njutning, slår han fast.
Favoritrullar?
-- Fellinis "Amarcord", Kubricks "Dr Strangelove" och "Clockwork orange" . . . och Bergmans "Fanny och Alexander".
50-årsdagen firas i hemmet med hustrun Lena samt döttrarna Anna och Åsa som får sällskap av ett 40-tal gästande vänner.