-- Ja, några månader mer är det väl, konstaterar han. Jag började som springgrabb den 22 juni 1953.
Då var det Eskil Ridderstad, Majorn kallad, som bestämde allt i huset. Han hade järnkoll på produktion och medarbetare. I dag är det bättre fördelning på makten och härligheten.
-- Gränserna har suddats ut, säger Gunnar. Det är inte alls samma uppdelning mellan facken som i forna tider.
När han var lärling på sätteriet fick inte grafiker och journalister prata med varandra om annat än arbetsärenden. Det är i alla fall den minnesbild som Gunnar bär på. Och Correnveteranen ska väl veta, fotosättare som han varit och bildbehandlare som han blivit.
-- Jobbet har verkligen förändrats, och inget är som förr. Grafikerfacket finns kvar, men inte det gamla yrket.
Mitt i sommaren 1953 steg en blyg 14-åring in i tidningshuset för första gången. Han fick hälsa på Majorn, veta sin plats och sin lön: 35 kronor i veckan.
-- Det var vad som erbjöds då. Och lönen har alltid varit förhållandevis dålig på Corren, tycker han.
Men trivseln var god, atmosfären tilltalande. Därför har han stannat i över 50 år.
-- Vad jag gjorde som springgrabb? Inte sprang utan cyk-lade. Vi var tre killar som åkte ut med tidningar, annonskorrektur och annat.
Efter något år avancerade Gunnar till sättarlärling. Han hade funnit sin yrkesbana.
-- Utbildningstiden var fyra år. Först jobbade jag som handsättare en period och sedan som maskinsättare i två decennier.
Gunnar jobbade med annonser på dagarna, redaktionell text på kvällarna. Men han slapp att befatta sig med sport.
-- Jag är intresserad av allt annat, men idrott har aldrig roat mig. Det kan möjligen ha med min polioskada i ena benet att göra.
Gunnar fick sjukdomen under sitt första levnadsår men har försökt att bortse ifrån den.
-- Det kunde ha varit värre. Högerbenet är smalt och klent, men jag rör mig skapligt och har inga problem att gå långa promenader.
Inte att leka med de fyra barnbarnen heller. De är mellan ett och fyra år och bor på bekvämt bilavstånd från Gunnar och fru Birgitta i Sjögestad.
-- Nu får jag mer tid för dem, det ser jag verkligen fram emot.
I nästa månad fyller Gunnar Johanzon 65 år, av vilka de flesta alltså tillbringats på Östgöta Correspondenten. Men hur kom det sig att den väl insuttne maskinsättaren satte av till Södertälje 1968?
-- Jag bildade familj och det var näst intill omöjligt att få en lägenhet i Linköping.
Gunnar erbjöds anställning på ett tryckeri som gjorde - Idrottsbladet. Det kändes något främmande, och efter ett halvår var han hemma igen. För alltid.
-- Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval även om jobbet totalt förändrade karaktär. Men det var bara skönt att slippa slamret på sätteriet.