Amfiteater med rundade läktare på båda sidor om Stångån och Hamngatan nedgrävd i en tunnel.
Det var i januari 1994 som en visionär ung man vid namn Jan-Erik Lundh lämnade förslaget i Correns miljöpristävling. Nu är han som 36-åring nytillträdd distriktschef för Skanska Hus och inser att den ekonomiska verkligheten omöjliggör extravaganser av det slaget.
-- Men en tilltalande miljö går att kombinera med konkurrenskraftiga bo-stadspriser, fastslår han.
Själv bor Jan-Erik med fru och tre barn i ett 60-talshus i Sturefors. Han är mer teoretiskt än praktiskt lagd men har ändå dränerat om tomten och gjort nödvändiga renoveringar i vissa rum, även om svärmor tagit huvudansvar för tapetse-ringen.
-- Jag blev biten av byggbranschen när jag sommarjobbade som servicesnickare åt Erling Sandberg, berättar han. Grabben fick också klippa gräs och rensa gångar vid den legendariske byggmästarens sommar-ställe. Lundh har lärt sig jobbet från grunden och tycker att han har nytta av den fältmässiga inskolningen.
-- Jag gick fyraårig byggteknisk linje på Berzan och har aldrig ångrat det valet. Det är bra skjuts i branschen just nu och inspirerande att få ta ledningen över arbetet i en högkonjunktur.
Jan-Erik, infödd Linköpingskille, blev själv förvånad när erbjudandet kom. Han hade kort tid varit projektchef, nivån under dist-riktschefen, och trodde nog att han ansågs för ung och oerfaren för att ta det högsta ansvaret.
-- Det är roligt att ett storföretag som Skanska förstår vikten av lokal förankring, menar han. För tio år sedan hade man säkert tillsatt en chef utifrån.
Tyvärr lär det ändå inte uppföras någon amfiteater vid Stångån, och Hamngatan kommer knappast att stoppas i en tunnel. Skanska finns inte ens med i pågående och planerad byggnation i det så attraktiva området kring vattnet.
-- Vi har fullt upp på andra håll, över 200 lägenheter i produktion för närvarande, konstaterar Lundh.
Det var en stolt nybliven distriktschef (tillträdde den 1 juli) som nyligen fick medverka med ett symboliskt spadtag vid en annan och betydligt större strand. För knappt två månader sedan startade arbetet med 24 bostadsrätter vid Johan III:s väg nära Vättern i Vadstena.
Senioranpassningen innebär bland annat att lägenheterna har bredare innerdörrar, anpassade badrum och automatiska dörröppnare. Jan-Erik Lundh är glad över att få medverka till sådana praktiska detaljer som tillgodoser de boendes önskemål och behov.
När familjeredaktören undrar vad byggarna tar för hänsyn till ett förändrat levnadssätt och ökande antal småhushåll talar han varmt om BoKlok, ett samarbete mellan Skanska och Ikea. Ingvar Kamprad är med och skapar den nya "folkhemmet".
Vid starten 1996 byggde projektet på att 75 procent av hushållen i Stockholm och 65 procent i övriga landet var småhushushåll. På nio år har siffrorna ökat till 85 respektive 75 procent. Att då fortsätta koncentrera sig på traditionell kärnfamilj är ju dödfött.
-- BoKlok-husen byggs till stora delar i Gullringen där en skolkompis till mig är fabrikschef, berättar Jan-Erik. Det är ett utmärkt komplement till platsproduktionen.
I Lundhs hemmalag in-går cirka 100 personer, varav en fjärdedel tjänstemän och resten snickare (mest), murare och betongarbetare. Trots god konjunktur och hög produktion är det inte självklart att öka sysselsättningen och anställa fler byggare.
-- Nej, det finns en paradox där. Genom att anlita specialfirmor, entreprenörer och underleverantörer kan vi klara oss med befintlig personal. Industrialise-ringen ökar också hela tiden.
Jan-Erik Lundh säger sig vara noga med att hålla alla anställda informerade om vad som händer. Det är inte bara i äldreboende det är bra med breda dörrar, utan också hos en ung distrikts-chef som vill få laget med sig. Och om bara förslaget från 1994 gått igenom kunde han ha bjudit hela personalen på amfiteater.