Den grå reseväckarklockan pep med ett frenetiskt ljud och Olof Danielsson såg sig yrvaket omkring i det lilla rummet som badade i ljus trots den tidiga timmen. Han tröstade sin trötta hjärna med att han skulle få lägga sig igen om bara någon timme eller två, men det han skulle göra kunde inte göras vid någon annan tid på dygnet. Ja, eller det kunde det väl egentligen, men han ville vara absolut säker på att så få människor som möjligt skulle vara vakna så att han inte skulle bli upptäckt.
Han drog på sig joggingbyxorna och stapplade ut i hallen. När han böjde sig ner för att knyta skorna tog magen emot och pustande konstaterade han att han nog hade lagt på sig några kilo den här sommaren.
Äh, det är väl inte mitt fel att skogen kryllar av kantareller, tänkte han, och kantarellstuvning måste göras med rikliga mängder äkta grädde och äkta smör.
Den friska morgonkylan slog emot honom när han kom ut ur trappuppgången i hyreshuset i Kneippen där han hade bott de senaste 20 åren. Han satte av ner mot Motala ström. Han följde promenadvägen som gick bort mot mässhallarna och Himmelstalundsfältet.
Det var verkligen en fantastisk dag som grydde och om bara ett par timmar skulle hundägarna och morgonjoggarna dyka upp, men än så länge var allt tyst och stilla. Det skulle nog bli fler motionärer än vanligt en så här vacker morgon, tänkte han, när han betraktade hur solens strålar letade sig igenom bladverket och skapade reflexer i det gröna vattnet, som förresten såg ovanligt strömt ut för årstiden. Detta berodde nog på det ständigt strilande regnet som hade plågat Norrköpingsborna ända sedan mitten av juni, tänkte han.
Olof gick raskt. Han gick över femöresbron och så till vänster vid Örtagården in på stigen som skulle ta honom under E4-bron och upp vid Himmelstalundsbadet. Han fortsatte sedan på cykelbanan invid Himmelstalundsfältet, tog av till vänster före hällristningarna och var strax framme vid Himmelstalunds camping. Han log för sig själv och konstaterade att här fanns det gott om det han sökte.
Ur en gammal Ica-kasse tog han fram en grillpincett och lyfte upp en av dem. Den chokladbruna kroppen drog genast ihop sig i försvar. Såja, lilla vän, sa Olof och klappade varelsen försiktigt. Han fick snigelslem på handen och torkade av sig på byxorna innan han började plocka.
Snabbt och effektivt arbetade han, men utan att skada ett enda exemplar. Han hade snart fyllt den stora plastpåse han hade med sig till bredden. Det krälade i påsen och det var omöjligt att se var en snigel började och en annan tog vid.
När det var så fullt i påsen att sniglarna tog sig ut i samma hastighet som han lyckades stoppa ner dem bestämde han sig för att det fick räcka. Han tog den nu ganska tunga påsen och gick med snabba steg tillbaka samma väg som han hade kommit.
Väl tillbaka i bostadsområdet stannade han upp ett slag. Vem skulle få besök av den spanska skogssnigeln just denna morgon? De förtjänade det varenda en av hans grannar tyckte han. De nedlåtande blickarna han fick i affären, folk som gick över på andra sidan gatan när han kom gående. De stirrade på hans ärriga hud på halsen och på det missbildade ansiktet, viskade och pekade när de trodde att han inte såg. Monster-Olle kallade de honom. Nu var det dags för hans egen lilla hämnd.
Han gick över Linköpingsvägen och in i villaområdet. En gul trävilla fanns där och han tyckte att den liksom kallade på honom. Nöjd med sitt val smög han in mellan rhododendronbuskarna och hällde försiktigt ut kassens innehåll på gräsmattan i trädgården till det gula huset. Han log återigen för sig själv när han tänkte på den artikel han hade läst i Corren några veckor tidigare. Där hade det stått att varje snigel kunde ge upphov till 400 nya sniglar. Dessa i sin tur gav sedan upphov till 400 sniglar var och så fortsatte det tills det i praktiken hade blivit omöjligt att bli av med de slemmiga krypen. Han njöt när han tänkte på hur han efter sina tidigare expeditioner i området hade hört folk prata om den plötsliga snigelinvasionen. Han njöt när han tänkte på frustrationen i deras röster när de diskuterade verkningslösa utrotningsmetoder. Detta var det perfekta straffet för hur de hade behandlat honom.
Men Olof var inte så ensam denna morgon som han trodde. Mörka ögon hade följt hans lilla utflykt och de var inte blida. De stirrade stint på den underlige mannen och kunde inte tro att det de såg verkligen var sant. Hatet och avskyn började glimra i pupillerna.
Klockan var runt tio på förmiddagen och Eva Johansson hade precis gjort i ordning två ostsmörgåsar och en stor kopp Earl Grey som hon tänkte ta med sig ut på verandan. Att äta frukost utomhus under de varma månaderna på året var något av det bästa hon visste, och den här sommaren hade det inte blivit så många tillfällen till det på grund av allt regnande. Solen värmde när hon klev ut på det ännu svala träet med tidningen under armen och frukosten på en röd plåtbricka. Några sekunder senare bröts den lugna atmosfären i området av ett hjärtskärande skrik. Den röda plåtbrickan skrällde när Eva tappade den i marken. Tio meter ifrån henne, alldeles intill rhododendronbuskarna låg en man. Över hela hans kropp krälade mängder med mördarsniglar som kalasade på det döda köttet.
Mordet klarades aldrig upp. Brist på motiv gäckade utredarna liksom den olösta gåtan till varför Olof till synes hade varit ute klockan fyra på morgonen och plockat mördarsniglar. Men det fanns en person som visste. En som hade låtit Olof Danielsson smaka på sin egen beska snigelmedicin.
Helena Hellberg