Så har återigen en i vår konfirmandgrupp 1944 lämnat oss, och det känns så tungt. Vi har träffats och firat 40-, 50- och 60-årsjubileum. Vi hade så trevligt och roligt förra året, men vi har blivit färre och färre kvar. Eftersom vi hade våra respektive med blev alla bekanta och hade jättekul.
Den här gången var det Hans tur att lämna oss, och honom kommer vi att sakna mycket. Han var verkligen en gladlynt och skojfrisk vän, berättade historier och hade alltid något roligt att säga. Det var alltid så trevligt att träffa honom och hans Elna, även hemma hos dem. För mig känns det särskilt tungt, eftersom jag i samband med konfirmationen av mina föräldrar fick reda på att Hans och jag döptes på samma gång i Vårdnäs.
Efter en längre sjukdomstid var det dock skönt för honom att han slapp lida mer. Jag vet att det blir en svår tid för Elna och sönerna, men man måste tänka tillbaka på alla goda år de haft tillsammans. Jag ön-skar att Hans får vila i frid.