I juni 1999 sammanstrålade Hans Samuelsson, av oss alla kallad "Zäta", och jag på ett av stadens konditorier för att prata minnen om Centralbryggeriet i Linköping. Han hade börjat på CB som springpojke 1939 och jag sommarjobbade där på 40-talet.
Under kriget arbetade "Zäta" som utkörare, först med häst och vagn, sedan med gengasbil och elbil. Efter krigets slut ersattes hela vagnparken med bensindrivna lastbilar.
Det torde inte vara överord att påstå, att han kunde mer än de flesta om det allra mesta som skedde inom företaget. Han var genuint intresserad av människor, maskiner och händelser med sinne för såväl helheter som detaljer. På så vis har han tillfört värdefulla fakta och berättelser till det projekt om CB, som vi inom arbetsgruppen arbetat med under de gångna fem åren.
Som utkörare och sedermera försäljare och konsulent mötte han stora delar av företagets kundkrets i Linköping och dess omgivningar. Genom sin förmåga att få direktkontakt med alla typer av människor blev han en god ambassadör för sitt CB och en fin representant för sin egen yrkeskår.
Ett bevis på den stora uppskattning som företaget visade honom, var bland annat att han efter sin pensionering fick behålla sin sista tjänstebil för privat bruk.
På CB fanns en mycket aktiv korpidrottsförening. Speciellt ägnade man sig åt simning, bordtennis, fotboll och handboll. "Zäta" var en aktiv idrottsman och speciellt framgångsrik i fotboll, vilken framgår av reportagen i personaltidningen "Stånkan".
När svårigheter inom projektet tornat upp sig, har "Zäta förstått att uppmuntra oss och gå vidare. En hyggligare kompis, en trivsammare medmänniska får man leta länge efter.
Som enda barnet vet jag inte själv hur det är att ha ett syskon. Som enda barnet har jag därför inte heller vetat hur det skulle vara att mista ett syskon. Men just nu känns det nästan, som skulle jag ha förlorat en avhållen storebror.
Mina och projektgruppens tankar går i dessa tunga dagar till "Zätas" hustru Ingegerd samt till sönerna Roger och Göran och deras familjer.