Det mesta talade för att det inte skulle bli någon resa av och det var flera som frågade familjen om de verkligen skulle våga åka.
Terrorattackerna i USA gjorde flygsituationen världen över osäker, terrordåd mot parlamentet i New Delhi gjorde inte heller saken bättre. Ett herrans snöoväder gjorde dessutom att familjen med någon minuts marginal fick sin post och därmed brevet från fadderbarnet som var en av två huvudanledningar till att Klaséns över huvud taget gav sig ut på långresa. Men iväg kom de.
-- Ända sedan Louise kom till oss har vi tänkt att vi skulle resa till Indien, och nu tyckte vi att det var dags, säger Ann-Helene Klasén som tror att det är viktigt för adopterade barn och deras föräldrar att göra en återresa.
Många adopterade barn får det tufft i sina nya hemländer visar undersökningar. Ett problem som diskuterats mycket den senaste tiden. Ann-Helene känner till problemet men vill gärna nyansera bilden en aning.
För motsatsen -- lyckliga barn och lyckliga föräldrar -- finns ju också. Men det tenderar att komma bort i debatten, tycker hon. För dem har lyckan över att få vara Louises föräld-rar överskuggat allt annat och Louise, en tennistokig 15-åring, är inte annorlunda än andra tjejer i hennes ålder.
-- Hon har alltid varit så positiv och glad, säger Ann-Helene, som verkar ha mycket av de egenskaperna själv.
Föräldraskapet är inte så lätt, alldeles oavsett hur barnen har kommit till oss. Men öppenheten har varit viktig i familjen Klasén.
-- Vi samlade allting som gällde Louise, före, under och efter adoptionen, i en pärm som hon kunde titta i när hon ville. Pärmen blev ett så självklart begrepp för Louise att hon länge levde i tron att alla barn hade sin egen pärm.
-- Titta i pärmen, sa hon en gång till en liten kompis som undrade över något, berättar mamma Ann-Helene med ett stort skratt. Det är ett par månader sedan Louise Klasén och hennes föräldrar Anne-Helene och Lennart kom hem från resan till Indien. Men det är knappt att de hunnit smälta alla intryck ännu. Människor, platser, mat och klimat. Saker som familjen många gånger försökt föreställa sig har nu plötsligt blivit högst konkreta.
Barnhemmet där Louise tillbringade sina första månader var förstås en upplevelse. Trots att det numera är en flickskola fanns mycket från barnhems-tiden kvar. Några av flickskolans nunnor, det vill säga lärarna, jobbade också där när Louise var baby.
Louise hade en pärm här också visade det sig. Med brev, rapporter, teckningar, ja allt som Ann-Helene och Lennart skickat om Louises liv i Barhäll i Sverige under de första fem åren.
Intresset för henne och familjen var stort och hon fick hälsa på i klasserna och presenterades för alla elever. Med en av nunnorna hade hon ett långt och fint samtal. De pratade om livet och det faktum att Louise blivit adopterad av svenska föräldrar.
-- Hon sa bland annat att även om adoptivföräldrar inte fött sina barn kroppsligen så är de födda ur hjärtat, och att ge upp ett barn och lämna bort det kan också vara stor kärlek. Hoppet är ju att barnet ska få det bra, berättar Louise.
Eftersom Louise bara var nio månader när hon kom till Sverige har hon inga minnen från barnhemmet och tiden där.
-- Jag försökte verkligen tänka: Har jag bott här? Men det var svårt att förstå, säger hon.
Barnhemmet var kul att få se men när det nu är gjort känner inte Louise något större behov av att göra om det.
Vad hon däremot gärna gör om är besöket hos Archana och hennes familj.
-- Det var nog höjdpunkten på hela resan, tycker Louise. Archana Patak är familjens fadderbarn sedan flera år tillbaka och nu fick de äntligen träffa varandra. Ett rörande möte för alla. Trots stora olikheter i livsvillkor -- Archana, en av fem döttrar i en fattig familj, och Louise, svensk tennistokig tjej -- så fann de båda, och familjerna, varandra.
-- För 150 kronor i månaden får Archana chans till utbildning. Nu har hon bestämt sig för att läsa juridik, säger Ann- Helen och uppmanar fler till att stödja mindre lyckligt lottade barn och familjer på det här viset.
-- Vi har det bra i Sverige. Det har jag förstås vetat men nu förstår man det verkligen när man ser andra människors situation med egna ögon, säger Louise.
Människor, gatmyller, mat, djur och natur. Det är många intryck att smälta och det är knappt att familjen Klasén har hunnit med det ännu. Förutom New Delhi och Bombay besökte de också flera andra platser som Goa och Taj Mahal.
Alla intryck, allt myller och det ständiga intresset för den egna personen var lätt utmattande och under resans gång hann Louise längta efter lugnet hemma i Barhäll. Men väl hemma har äventyrslusten vaknat till liv igen. Julens Indienresa var den första men med största sannolikhet inte den sista.