Ivo Holmqvist är känd för denna tidnings läsare, han har i många år skrivit recensioner samt "kulturrapporterat" - från framför allt Nya Zeeland där han varit bosatt i elva år under två omgångar. Den 13 april fyller han 60 år och Corren ringer honom i Gent där han sedan i höstas innehar en professur i nordisk litteratur.
Född skåning och med mängder av geografiska anknytningar har han även en östgötsk, vi tar det från början.
Ivo Holmqvist föddes i Lund och växte upp i Eslöv där han tog studenten (han ska på fyrtioårsjubileum i vår!) Under studietiden träffade han sin blivande fru, Ingwor, som vuxit upp på Vasavägen i Linköping samt var klasskamrat och god vän med den inte okände författaren Stefan Andhé.
-- Vi har ännu kontakt med honom, säger Ivo, om inte annat brukar vi träffas på bokmässan i Göteborg.
Ivos svärmor bodde länge kvar på Vasavägen men har nu flyttat till Vreta Kloster så familjen har kontinuerlig kontakt även med vårt östgötska hörn av världen.
Både Ivo och Ingwor gick utbildade sig till lärare: Så fort de var färdiga flyttade de till Nya Zeeland som utlandslektorer på tre år.
-- Därefter hade vi svårt att bestämma huruvida vi skulle stanna eller åka hem, men valde det senare. Vår äldsta dotter var då två år och vi ville inte ha så långt till släkten. Men vi var bara hemma ett halvår, sen flyttade vi utomlands igen, fast bara till Odense.
Ivo och Ingwor har jobbat båda två på de platser familjen bott. De har likartad studiebakgrund och "kompletterar varandra", säger Ivo, "Ingwor har varit lektor i svenska språket och jag i skandinavisk litteratur".
Under en längre period följde så anställningar på svensk mark - vid Riksinternatet Grännaskolan - och därefter flyttade familjen åter till Auckland, Nya Zeeland.
För ett par år sedan reducerades institution på Nya Zeeland och paret Holmqvist återvände till Europa och Sverige. Efter en sejour som rektor för Europaskolan i Strängnäs blev Ivo nyligen professor i Gent som har den största nordiska institutionen utanför själva Norden.
Här trivs han redan:
-- Gent är en så vacker stad, särskilt nu när våren kommer. Över huvud taget är det kul med Belgien och Holland som har en levande kultur i sina medeltida stadsmiljöer, med musik och klockspel som inslag. Här bor man en och en halv timma från Paris, tre från London.
Institutionen där Ivo arbetar är rejält etablerad, den har funnits i femtio år.
-- Studenterna, vi har nog sådär en 120, är mycket duktiga och intresserade, det finns bra stipendiemöjligheter och utbyt-et genom det så kallade Erasmusprogrammet fungerar utmärkt.
Utom just i Gent är tendensen i väst vikande beträffande studier i skandinaviska språk och dito litteratur, däremot ökar intresset i öst, i Baltikum och i Kina.
Att sprida intresse för nordisk litteratur och kultur har varit en huvuduppgift för paret Holm-qvist förstår man i samtalet. Ivo talar om den internationalisering av utbildning som blir allt vanligare, "det är en bra sak, jag är glad över att vi blir mer europeiska i Norden, Öresundsbron är förresten en anledning till att gränserna börjar suddas ut.
-- Kanske jag är ovanlig som pendlar mellan Belgien och Sverige (hustrun arbetar ännu kvar i Sverige där paret har sitt hem i Ystad ) men en sådan pendling kommer säkert att vara vanlig om sådär tio år.
Den allt större rörligheten hälsar han med glädje. Ivo märkte tidigare försämringar inom all slags utbildning i Sverige då han kom hem mellan varven.
-- Jag har sett hur villkoren för lärare i Sverige blivit hårdare, de är kvalificerade för en undervisning de inte får ägna sig åt utan tvingas ta itu med problem av annat slag.
Men nu talar man åter om att slå till bromsarna för att bland annat inte förstöra historieämnet, man börjar åter diskutera lärlingssystem och sådant som länge fått stryka på foten.
Åter till hans belgiska arbetsvardag i flerspråkig miljö, landet har två officiella språk och institutionen där han jobbar präglas av nordiska tungomål. Hur många språk kan han egentligen?
Förutom engelska och tyska behärskar han även norska och danska - som han för övrigt skrivit en hel del artiklar och essäer på - och " i och med min vistelse här kommer även franskan tillbaka. Jag försöker också lära mig flamländska. Det är ett språk som är ganska lätt att förstå när man kan svenska, engelska och tyska".
Listan över vad han publicerat är lång. Den omfattar böcker, antologier, tidnings- och tidskriftsartiklar och en doktorsavhandling framlagd vid Engelska institutionen i Lund. Betecknande nog heter en av publikationerna, en samling artiklar om svensk litteratur, "Svenska krusbär".
Det är de svenska krusbär som bara Sverige har som Ivo så gärna vill erbjuda världen.
-- Svensk kultur är sannerligen värd att föra ut, säger han och kallar sig "handelsresande i svenska korta varor".
-- Svensken i allmänhet vet nog inte hur mycket svensk litteratur som finns översatt, säger han. Kerstin Ekman, Marianne Fredriksson och våra deckarförfattare går bra utomlands. Över huvud taget är nordisk litteratur mycket slagkraftig utomlands. Vår del av världen anses exotisk med arktisk kyla -- och ta bara ett sånt faktum att man kan vara ensam på fjället! Han nämner i sammanhanget den danske författaren Peter Hoeghs framgång med romanen "Fröken Smillas känsla för snö".
Från arbetet med kulturutbyte av olika slag berättar han om ättlingar till nordbor han träffat på Nya Zeeland. Bland annat kom han över ett antal brev från 1870-talet, skrivna av Linköpingsbon Christina Nestor till hennes brorson på Nya Zeeland. En son till denne hade breven i sin ägo men kunde själv ingen svenska. Om den korrespondensen har Ivo skrivit i en av länsmuseets årsböcker.
Ja, han har en hel del anknytningar till Östergötland och fortsätter att skriva då och då i Corren. Man får en känsla av att han har sitt hem lite överallt. När vi talas vid ska han snart åka till USA, där hans yngsta dotter bor. Den äldsta bor i Skåne.
-- Men siktet framöver är nog inställt på Nya Zeeland, säger Ivo, där känner vi oss hemma efter alla år och vi har permanent uppehållstillstånd. Det är ett öppet och umgängsamt land och där finns många av våra vänner.
Sist men inte minst är klimatet behagligt.
-- Sverige är inte alls ett dåligt land, men jag har svårt för kyla och mörker. Här är det segt ända fram till april. Man behöver nog också mer ljus ju äldre man blir, jag tycker att jag springer runt och tänder så mycket lampor nu för tiden! Men egentligen kan man leva var helst som i världen - det finns inga gränser -- och ändå vara svensk!