En av de sista gästerna har helt nyligen för alltid lämnat sin plats vid det så kallade prästbordet i Linköpings Trädgårdsförenings lilla intima restaurang. Saknaden efter den gamle vännen Harry Hall och hans medryckande bordssamtal är i dag mycket stor.
Harry Hall hade som få gåvan att livfullt kunna berätta minnen från för länge sedan förgångna år.
Till all lycka är nu dessa minnesupplevelser för alltid i den lilla skrift, som han utgav förra året under rubriken "Erinringar och funderingar", där man får följa hans uppväxt i Högby utanför Mjölby och alla hans aktiva prästår i Vallerstad, Västra Eneby och Julita med Österåker i Sörmland. Själv skattade sig Harry lycklig att ha fått vara präst på landet och där få möta människor i både helg och söcken, i sorgens och glädjens stunder.
Hans prästgård stod alltid öppen för en varm och förtrolig samvaro.
Därför beklagade han som emeritus, att allt fler prästgårdar nu inte längre har samma funktion som förr i tiden.
När jag i dag tänker på alla vackra visdomsord, som vännen Harry Hall kunde citera ur vår månghundraåriga litteratur, minns jag gärna, hur han efteråt brukade spontant kommentera: "Det är rikt att vara människa, men också svårt. Det blir ofta så tyst därhemma. Ingen hör av sig."
Men trots allt kunde även tystnaden berika ett människoliv, varför Harry och jag i avskedets stund var ense med Nils Ferlin i hans dikt Getsemane, "att där växer det klara bilder fram för den som är lugn och allvarsam".