Jag besöker Kjell i hans nya hem dit han flyttat efter hustruns död för att bo närmare dottern och hennes familj.
Varför blev han ett Jehovas vittne? Var hans barndom religiöst färgad?
Nej, inte alls. Kjell skissar i stora drag uppväxten i Lund och flytten till Malmö i tonåren. Efter folkskolan, sex år på den tiden, gick han i så kallad fortsättningsskola och sen blev han - som det heter på hans skånska idiom - "springpåg" i några butiker.
På kvällarna tog han kurser i textning, teckning, målning och han gick även tekniskt gymnasium.
Som ung prövade han allt möjligt: han jobbade på ritkontor, han var planslipare. Något år var han på Sydsvenska Dagbladets klichéanstalt som tecknare och sedan på en reklambyrå i Göteborg. Efter en längre tid på den kreativa tecknaravdelningen på Åkerlund och Rausing startade Kjell egen reklam-ateljé.
När han flyttade med fru och liten son till Göteborg i slutet av 40-talet kom en man på söndagsmorgnarna och ringde på.
-- Han sa att det var från Vakna och då sa jag (Kjell skrattar åt minnet) att nehej, här är vi minsann inte vakna än!
-- Hur som helst, min hustru Gerd och jag läste i några broschyrer och det slutade med att vi tog med några vänner till Jehovas vittnens lokal. Vi blev begeistrade över den undervisning vi fick där.
Kjell hade umgåtts i andra kretsar som säkert gjorde sitt för att fånga hans intresse, men inget fick riktigt fäste i honom:
-- I ungdomen, särskilt efter rekryten i Halmstad, lärde jag känna syndikalister och kommunister och jag umgicks i konstnärskretsar.
I samband med att den unga familjen sökte bostad i Göteborg - "det var ingen lätt sak!" - målade han spontant en tavla av sina händer som sträcktes upp mot himlen med höga hus runt omkring, "så", säger han "jag vet inte, kanske visar det att jag då börjat intressera mig för högre makter". Gerd hade han träffat på Lisebergs dansbana.
-- Med henne kände jag att det var verkligt allvar.
En bidragande orsak till engagemanget i Jehovas vittnen var den starka tro på familjen som växt fram.
-- Man hade redan på den här tiden börjat ta lite väl lätt på äktenskapet.
Allt han fick lära sig hos Jehovas vittnen gav en djupare mening: "det var präglat av ett stort allvar och linjerna var raka" -- Kjell formar händerna till en fokuseringsgest.
På min fråga om han någon gång tvivlat svarar han nekande efter en sekunds betänketid:
-- Man ska sköta det uppdrag man gått in för och förkunna sin omsorg om andra människor. Nej, tvivla kan jag inte, skrifterna och profetiorna har varit tydliga nog för mig.
Då och då visar han på ett bibelställe. Mängder av instoppade lappar utmärker viktiga ställen, lapparna i sin tur är fullskrivna med jämn och mycket liten handstil.
Han poängterar inställningen hos samfundet att man inte ska strida, inte döda och hänvisar till Matteus 22: 37 - 39: "Älska din nästa som dig själv."
-- Ingenstans i världen ställer vi upp på militära insatser, säger han.
Det har gjort att Jehovas vittnen ofta förföljts eller förbjudits. De hamnade i tyska koncentrationsläger eftersom de vägrade att besvara Sieg Heil-hälsningen.
På grund av sin övertygelse vägrar männen i Jehovas vittnen värnplikt:
-- Vi skickar med ett intyg och numera blir det sällan något problem.
1989 flyttade han och Gerd till Linköping, där dottern bosatt sig. Både hon och brodern är Jehovas vittnen liksom föräldrarna. Barnbarnen har inte visat samma intresse och Kjell uttrycker en viss oro för den yngre generationen och vår samtid som verkar i en splittrande riktning.
Vi talar om det som skiljer vittnena från andra samfund och Kjell berättar - säkert för tusende gången - varför man inte firar jul, att nattvarden firas bara en gång om året -- till åminnelse av Jesu död. Vi talar också om hur världen slutligen efter Guds ingripande ska bli av med all ondska (Harmagedon Upp. 16:14,16).
Viktigast för Kjell är att visa hur han som Jehovas vittne anser att man bör studera Bibeln. Han vill inte kritisera dem som inte tar emot dessa erbjudanden, på den punkten är han tydlig.
Det var inte helt lätt att stämma träff med Kjell, Jehovas vittnen är mycket aktiva och reser runt såväl i Sverige som utomlands till sammankomster. Det här umgänget är, förutom kontakten med barn, barnbarn och barnbarnsbarn, värdefullt för Kjell som nyligen förlorat sin hustru efter 57 års äktenskap.
Hela huset är fullt av hans egna målningar, mest naturmotiv men också något porträtt. Ett par oljor har samma rundartade penseldrag på Van Gogh-maner. Ofta har Kjell fastnat för ett stycke enkel natur: en strand, några stenar, en timmerstuga i skogen, en krukväxt i "närbild".
Ganska nyinflyttad i ett hus suckar han lite över trädgården: "Det blir nog jobb framöver det här", säger han och pekar på en inte alldeles liten gräsmatta utanför köksfönstret.
Jag förstår att han är upptagen så det räcker men frågar ändå om han vill kalla någon syssla en hobby mer än de andra. Han tittar förvånat på mej:
-- Hobby? Inte har jag tid med någon hobby. Förresten så är hela livet en hobby för mig.
Vakttornet
är Jehovas vittnens officiella bibelstudietidskrift som har en medelupplaga på 25 618 000 ex på 148 olika språk. I januari i år firade den svenska upplagan 100-årsjubileum. Första året som dåvarande "Zions Vakt-torn" gavs ut kostade en prenumeration 1 krona och 20 öre. I dag understöds utgivandet genom frivilliga bidrag.
Vakna heter en annan, mer allmäninriktad, tidskrift.
Jehovas vittnen
är en internationell religiös rörelse med amerikansk bakgrund med 6 429 351 medlemmar i 95 919 församlingar (2003). Lärorna bygger på Bibeln men avviker i flera avseenden från den bibeltolkning som företräds av de stora samfunden. Rörelsen växte fram på 1870-talet under ledning av amerikanen Charles Taze Russell (1852--1916).
I mer än femtio år har Kjell Nelander varit ett Jehovas vittne och jobbat "på fältet" med att knacka dörr för att sprida budskapet. Med jämna mellanrum dök han upp hos artikelförfattaren i detta ärende och för familjesidans serie "Trotjänare" bad hon om en intervju för att höra hur han kommit fram till sin personliga tro.