Gunnar Gahlin, Linköping, gjorde häromdagen sista dan på jobbet efter 40 år som revisor. Arbetskamraterna gav honom en flytväst. Fallskärm har han fixat själv.
-- Ja, min pensionering har jag förberett länge, säger han. Det gäller både ekonomin och vad jag ska syssla med. Ekonomiskt tänkte jag särskilt på det för sex år sedan, då jag och mina kompanjoner sålde vårt företag till den stora revisionsbyrå, som nu heter Lindebergs Grant Thornton.
Gunnar Gahlin är norrlänning. Det hörs tydligt, trots 40 år i Linköping. Hans och hustruns stora intresse för fjällvandringar bidrar till att underhålla dialekten.
Han är född i Strömsund i Ångermanland. Rektorn på realskolan rådde honom att söka sitt blivande yrke i siffervärlden, och han gick ut handelsgymnasiet i Umeå. Därefter blev han så småningom skattmas (taxe-ringsassistent) på länsstyrelsen i Sörmland.
1965 började han revisorskarriären på Köpmannaförbundets bokföringsbyrå i Linköping. Den byrån övertogs senare av några av de anställda, däribland Gunnar Gahlin. 1999 sålde de företaget till nuvarande ägare.
Corren var med, när Gunnar avtackades och bjöd på tårta. Han var så glad och rörd att en av hans linser rann ur läge.
När det var tillrättat och presentpaketen, med bland annat flytväst och pannlampa, hade öppnats, berättade han fiskehistorier. Han var så sprudlande, smittande glad, att sanningshalten var ointressant. Vi var oförbehållsamt glada allihop.
När stojet lagt sig och jag fick en pratstund med honom, så flämtade han, torkade sig i pannan, tänkte en sekund och sa:
-- Det är konstigt det här. Jag har varit arbetsnarkoman och trivts på jobbet, men jag känner inte att jag kommer att sakna det. Det ska bli underbart att få disponera mer tid till mitt stora naturintresse. Jobb har jag hur mycket som helst. Huset i Barhäll ska helrenoveras, och så har vi en stuga i Bestorp vid Stora Rengen, och så ska jag fjällvandra, kanske både i Sverige och utomlands. Och så vill jag leva och glädjas åt det jag har i dag.
Denne glade, pensionerade revisor, har så stor familj att åtminstone hans julfirande länge gått med förlust. 1963 gifte han sig, och han kan nu räkna in hustru, två barn och fem barnbarn.
Gunnar Gahlin är så ivrig att berätta om sitt liv, att jag ett ögonblick fick lust att lugna ner honom. Men det gjorde han själv, när han sa:
-- Man måste tänka sig för, så att man får vara frisk länge. För några månader sedan bröt jag ena benet. Det är läkt, men för att få det att fungera har en sena spikats fast i foten. Jag fjällvandrade för några dagar sedan, och det fungerade bra.
Correns familjeredaktion önskar denne glade 64-årige före detta (?) revisor god fortsättning.