Corren träffade Camilla Vallhagen för fyra år sedan när hon var mitt uppe i teologistudierna. Nu har hon varit präst i ett år och känner att hon har hamnat rätt.
-- Det som betytt mest det här året är nog alla människor jag har fått träffa och som låtit mig få vara en del av deras liv. Det gör mig så glad.
Camilla prästvigdes den 17 juni 2001 och har arbetat i Vidingsjö, Berga församling i Linköping under sitt pastorsadjunktsår, det första året som präst. Hon har precis börjat ett vikariat i Vreta kloster församling när vi träffas på en solig uteservering i Linköping för att tala om hennes nya liv som präst. Men vägen hit har inte varit spikrak.
-- Jag är inte uppvuxen i ett kristet hem även om jag alltid fört samtal med Gud. Under en stor del av studietiden hade jag en ambivalent inställning till att bli präst och det kändes inte självklart att stå som representant för kyrkan. Jag var tvungen att pröva mig fram.
Genom lärare på Universitetet och fördjupade erfarenheter och möten med människor i kyrkan så blev bilden mer nyanserad och hon fick tid att upptäcka vad kyrkan står och inte står för, berättar Camilla. Hon gjorde band annat studieuppehåll en termin för att jobba i domkyrkoförsamlingen. Nu ser hon det som en styrka att det finns en mångfald inom kyrkan, där också hon får plats. Det ska få vara lite spretigt, menar hon.
-- Och nu känns det självklart. Gud hade rätt, säger Camilla och ler. Det kanske låter förmätet men det är inte så jag menar. Jag är ingen fantastisk präst, men det fungerar och det känns som om jag har hamnat rätt.
Camilla tänker efter, letar efter orden.
Lyhörd för människor
-- Jag tror inte att det finns några perfekta präster. Det kan vara viktigt att komma ihåg när man ibland önskar att man själv vore det. Vi är och gör olika och det är gott.
Men visst längtar hon ibland efter mer självklar erfarenhet och säkerhet i hantverket att vara präst. Hon känner sig mycket som en nybörjare, säger hon. Jag skulle vilja bli mindre självupptagen och ännu mer lyhörd för människor, också i offentliga sammanhang. Men det nog sådant som man får jobba med hela livet.
Gr
När Camilla berättar om året som gått så talar hon mycket om glädje och tacksamhet över det som hon fått vara en del av. När jag frågar om vad som är jobbigt med prästlivet funderar hon en stund. Jo, hon tycker att det är det svårt att få ihop arbete och familj. Att vara präst innebär mycket kvälls- och helgarbete. Och hon tycker fortfarande inte att det är helt lätt att vara i centrum. Hon drar en hårslinga bakom örat och tar en klunk colalight. Det är varmt, trots att vi satt oss i skuggan av markisen.
-- Det är viktigt för mig med tid att tänka och förbereda, fundera och smälta det jag gör och det jag möter.
Camilla försöker förklara hur hon menar:
-- Jag kan inte vara effektiv, det är inte ett sådant jobb. Det är något som jag både hoppas och inte hoppas ska förändras.
Se med Guds ögon
Kollegan Karin Larsdotter beskrev vid ett tillfälle kyrkans uppgift som att se på skapelsen med Guds ögon och ta konsekvenserna av det. Camilla tog de orden till sig, det stämmer väl med hennes syn på sin och kyrkans uppgift.
-- Det är viktigt tror jag, att inte vara så upptagen av att få egen bekräftelse. Att i stället försöka se med Guds ögon, det heliga mitt i livet, i varje människa. Helighet är inte bara vardag, men den finns där.
Camilla ser det inte som att hon egentligen bidrar med något i mötet med människor. Hon menar att det mera handlar om att upptäcka det som redan finns där. Hon hänvisar till sin egen bakgrund:
-- Gud var en del i mitt liv långt innan kyrkan blev det, därför tror jag att Gud finns med i varje människas liv. Man kan hjälpas åt att upptäcka det. Det handlar inte om en annan verklighet, men kanske att se på verkligheten från ett annat håll.
Det är lunchtid och fullt med folk på uteserveringen men Camilla är koncentrerad, letar efter orden. Det är inte helt lätt att sätta ord på livs- och gudserfarenheter.
--Jag tänker rätt mycket på det, till exempel när jag skriver vigseltal. Att inte tala om kärleken som en illusion och en dröm. Sådan är ju inte verkligheten.
Hon menar att man behöver hjälpas åt lite för att få syn på det heliga mitt i vardagen. Kanske till exempel att i ett gräl ta ett djupt andetag och fundera över vad det är man egentligen grälar om. Ingen vill ju stå där och säga saker till varandra som är låga och kränkande, menar Camilla. Båda har en längtan efter något annat.
En skymt av evigheten
--Jag vill ge rum för olika typer av känslor i gudstjänstsammanhang. Det är viktigt att gudstjänsterna inte blir verklighetsfrämmande och tillfällen när man skärper till sig. Att man blir en annan än den man är.
Men med tanke på den stressade tid vi lever i menar Camilla att det är fascinerande att se att folk trots allt inte nöjer sig med yta. Hur mycket människor tänker, funderar och reflekterar inför begravningar, dop och vigslar.
Camilla ser på klockan och inser att vi måste bryta upp. Salukivalpen Zappa är ensam hemma och längtar efter en promenad i sommarvärmen. Camillas man och sonen Viktor är på egna äventyr ett par dagar. Det första året som präst har varit roligt, spännande och lärorikt. Camilla talar med värme om Vidingsjö församling och alla människor hon mött och arbetat tillsammans med där. Vad ser hon då som det viktigaste med att vara präst?
-- Att vara präst är ibland inte så viktigt, ibland hissnande. Tillvaron öppnar sig ibland och man får en skymt av evigheten i ett dop, en mässa eller i ett samtal och då är jag så tacksam att få vara där.