Orkidéer, teater, stavgång och morg-onslummer. Det är några saker som Kerstin Cederberg ser fram emot när hon lämnar Correns Motalaredaktion efter närmare 41 år. Fast egentligen drygt 42.
-- Jag började som aspirant i januari 1963 och blev fast anställd den 1 juli --64. På den tiden skickade man sina manus och filmrullar med rälsbuss till Linköping.
Oftast kom de fram. Men Kerstin har också fått åka in själv många gånger, när någon nybliven nyhet missat avgångstiden eller hante-ringen av materialet inte gått som på räls.
-- Den tekniska utvecklingen är fantastik. Det var ett stort framsteg redan när vi fick fax och kunde sända över våra artiklar utan tåg eller buss.
I går gjorde Kerstin sin sista arbetsdag, sin sista kommunala koll och sin sista städning av rummet. Hon har fyllt en halv sopcontainer och förvärrat en nyförvärvad tennisarmbåge (musarm). Det tog lång tid för reporterveteranen att slita till sig en riktig yrkes-skada.
-- Den kom olämpligt just när jag tänkt prova mina stavar. Men jag får väl vandra utan dem så länge.
Kerstin ska ändå njuta av frihetskänslan, att kunna lata sig på morgonen, läsa tidningen i lugn och ro och kanske somna om en stund. Det är lycka för en pensionär, åtminstone ett tag.
-- Jag kanske vill fortsätta att skriva i någon form, men det får vänta lite, fastslår hon.
Senast förra helgen läste Kerstin om en orkidéutställning, som hon gärna hade velat se. Men tjänsten förhindrade resan till Linköping.
-- I fortsättningen kan jag bevista vilka evenemang jag vill utan att passa arbetstider. Jag tänker åka på teater och kanske gå med i någon lämplig förening. Som journalist har jag undvikit medlemskap för att hålla mig strikt neutral. I den rollen är det viktigt att vara obunden och objektiv.
Kerstin Cederberg lärde sig spelets regler av Motalaprofiler som Carl-Erik Hurtig och Nisse Hilding, vilka tog hand om flickebarnet på Correns redaktion 1963. Då hade Kerstin efter några års anställning som kontorist på Electrolux gått en höstkurs på Poppius journalistutbildning utan att veta riktigt vad det skulle leda till.
-- Vi var en brokig skara elever, som hade roligt tillsammans. Seth Poppius, som startat skolan, ledde undervisningen.
När Kerstin kom hem stötte hon ihop med Bror Samuelsson på gatan. Han var chef på Correns Motalakontor. Mötet resulterade i att 22-åringen antogs som aspirant efter att ha visat upp sig för chefredaktör Rune Andhé i Linköping.
-- Motalaredaktionen bestod av tre personer. Vi satt i ett rum på tredje våningen i hörnet Drottninggatan/ Poppelgatan. Fika fick man göra i en skrubb som var gemensamt arkiv och förråd.
Kerstin anade då inte att hon skulle "arkiveras" i mer än fyra decennier. Det var ju inte alls meningen
-- Jag hade nog tänkt att lämna Motala, men det blev svårare när min sambo startat en liten firma.
Åke Henricson hade bilskola, som han sedermera sålde. Han aktade sig för att undervisa Kerstin när hon satt vid ratten.
-- Jag har alltid gillat att köra bil, säger hon, tycker att det är avstressande både när man åker till och från ett jobb.
Tusen och åter tusen artiklar har det blivit i de mest skilda ämnen. Till och med sport vid helgtjänster i början.
-- Jag fick skriva om bland annat varpa och bågskytte.
Inga strängar brast, inte den gången. Noggrannhet med fakta är något som utmärkt Motalareportern. Men en och annan tabbe har det förstås blivit.
-- Alldeles i början skrev jag en dödsfallsnotis om en äldre kvinna som aldrig varit gift, att hon "sörjes närmast av en dotter". Det skulle ha varit systerdotter.
Nu kan hon le åt stavfelet, inte då. Kerstin fick höra att hon gjort en gammal ärbar dam med barn. Det var viktigt att ringa Östgöten och Motala Tidning och meddela misstaget, så att de inte skulle klippa och införa notisen.
-- En av familjeredaktörerna la på ett nervöst skratt. Det visade sig att han i sina spalter tagit livet av en bror till damen några år tidigare.
Annars har det mesta blivit rätt, när reportern rapporterat från sin stad som hon känner bättre än de flesta. Där har hon intervjuat massor av människor, bland dem tillresta kändisar som Margot Wallström, Lars Werner, Sara Lidman och Lars Gyllensten.
-- Skärpta och sympatiska personer, lätta att komma in på livet. Resultatet blir ofta bäst när intervjun utvecklar sig till en dialog.
Så funkade det nu också, även om den nyblivna pensionären var något frågande inför rollen som svarande.
Kerstin bor ensam kvar i en "lite för stor" lägenhet i centrala Motala. Sambo Åke gick bort för tre år sedan, medan sonen Jesper utbildar sig till journalist på Mittuniversitetet i Sundsvall.
I fortsättningen behöver inte Kerstin styra stegen mot Corren varje dag, men långa promenader ska det bli. Sjukgymnasten får fixa tennisarmen (akupunktur?), så att patienten kan fatta stavarna och höja sin motivering för motione-ring.
En kombination av hand- och fotarbete förestår. För en pensionerad journalist är stavgång är absolut att föredra framför stavfel.