En mörk bondstuga i Fjärrkarelen blev hennes första mottagning och en pinnstol hennes första tandläkarstol.
-- Jag började borra och lappa i tänderna. Det fanns inte tillstymmelse till elektriskt ljus och bara små gluggar till fönster. Soldaterna satt och kurade längs med väggarna, somliga svimmade. De var trötta. Och rädda.
Det var i maj 1943 under fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen. Inga Eckerberg, lotta och tandläkarstudent från Helsingfors, hade blivit kommenderad till fronten i Fjärrkarelen som tandläkare för en fortifikationsbataljon. 23 år och med nästan ingen praktisk erfarenhet vid sidan av de teoretiska studierna, stod hon i en sovjetisk-karelsk bondstuga och började behandla de finska soldaternas tandvärk.
I dag är Inga 84 år gammal, sedan tolv år änka efter gamle landshövdingen Per Eckerberg. Över henne vilar en bestämd elegans som förstärks av det finlandssvenska språket. Hemmet är ett vackert 1700-talshus i Söderköping. I salongen med utsikt över Storån bjuder hon på kaffe ur skira koppar. På frågan om hon inte var rädd kommer svaret utan tvekan.
-- Jag var inte rädd alls. Man tänkte inte mer utan gjorde som man blev tillsagd. I en sådan situation blir man berövad sina åsikter. Men jag hade heller ingen jag behövde bekymra mig om, någon käresta eller så.
Strömmen av patienter till tandläkarstolen, en pinnstol med en planka fastsatt lodrätt vid ryggstödet och i huvudhöjd en tvärslå, var strid. Inga blev snabbt skicklig med trampborren. Bäst var när soldaterna hade hål i överkäken. Någon salivsug fanns inte. Inga ser irriterad ut när hon berättar.
-- Det var ju översvämning. Vi satte en rondskål under hakan där saliven fick rinna ner. Plomberingarna i nedre kunde aldrig bli lika bra som i övre käken, säger hon.
Förutom överflödet på saliv och bristen på ljus i den mörka stugan, så luktade det illa. Men det var det ingen som hade tid att tänka på. I de fjärrkarelska bondstugorna fanns allt under samma tak, på bottenvåningen bodde djuren och ovanpå familjen.
-- Det luktade kolossalt. Men de behövde ju aldrig gå ut i snöstormen. Dasset var också inne, man bara satte sig mellan plankorna och lät det gå ner till djuren, säger Inga och skrattar till.
Finska armén hade trängt in i det sovjetiska Karelen redan 1941. Vid floden Svir låg sedan de båda arméerna och förde ett ställningskrig under tre års tid. Avståndet mellan de två linjerna var så litet att soldaterna kunde skrika till varandra, berättar Inga.
Hon åkte då och då till Helsingfors några veckor åt gången för att bli klar med sin utbildning. Ett år efter kommenderingen till Fjärrkarelen steg hon i graderna och blev färdig tandläkare.
Att vara kvinnlig tandläkare i armén upplevde hon inte någon enda gång som ett problem.
-- Nej, jag var aldrig illa till mods. Det var liksom inte lagt på den bogen, man var kamrater, säger hon bestämt och går ut i köket för att hämta mera kaffe.
Däremot skulle hon senare i livet få uppleva problem med att vara kvinnlig tandläkare i kombination med hustrurollen. Eller snarare var det så att vissa utomstående såg det som olämpligt att Inga fortsatte att arbeta när hennes man blev landshövding i Östergötland år 1956.
-- Det väckte ont blod i vissa kretsar. När man var landshövdingshustru på den tiden var man så annorlunda och skulle vara lite extra fin och inte arbeta. Det är helt annat nu, oj oj oj. Men jag vågade inte lämna mitt arbete, det kunde ju hända något, säger hon.
Under det sista krigsåret var Inga kommenderad till Savukoski i Lappland. Så kom freden och hon återvände till Helsingfors. Ett år senare såg hon en annons i Hufvudstadsbladet, det var den nya Folktandvården i Sverige som letade folk. De svenska tandläkarna var måttligt intresserade, betalningen var för dålig. Men Inga såg sin chans att komma från efterkrigstidens Finland till Sverige, där vardagen var lite lättare.
Sommaren 1946 började Inga arbeta på Folktandvården i Lysekil. Precis som hemma i Finland var bostadsbristen svår, men här berodde det på turisterna som fyllde stan till sista plats. Inga fick bo i mottagningens handduksförråd. En utmärkt bostad, enligt henne själv, där fanns ett fönster och hon kunde måla tavlor om kvällarna. Dessutom var det nära till jobbet.
-- Det var en underbar sommar. Jag hade aldrig varit i Sverige och jag hade aldrig sett dessa klippor. Det var härligt helt enkelt.
På en dans i Fiskebäckskil samma sommar träffade hon Per Eckerberg, sin blivande make. De gifte sig och flyttade till Lidingö. Inga öppnade en egen praktik. Maken arbetade på socialdepartementet och avancerade snart till statssekreterare.
När Per Eckerberg utsågs till landshövding för Östergötland år 1956 flyttade de till Linköping. Där började Inga återigen arbeta inom Folktandvården och stannade där ända fram till sin pension 1983.
Inga sitter i en karmstol vid fönstret och låter sig fotograferas. Hon ser långt yngre ut än sina 84 år. Ett långt liv och för varje år som går återerövrar kriget mer och mer av hennes tankar.
-- Men jag är glad över den tiden. Trots att den var ruskig.
Inga Eckerberg, född Folin.
Född: 1918 i Helsingfors.
Yrke: Pensionerad tandläkare.
Familj: Barnen Johan och Ingela, båda jurister. Änka efter politikern Per Eckerberg som var landshövding i Östergötland under 24 års tid.
Bor: I Söderköping.