Tåg. Det är framtiden för Alexandra Ogenstedt i Linköping. Hon har sadlat om och läser till lokförare.
Förmiddagen är gråkall och perrongen är så gott som tom. Ett pendeltåg står stilla och väntar på att klockan ska visa tid för avgång.
-- Det är kul att köra tåg. Fast det är svårt att bromsa lagom så att tåget stannar på rätt ställe inne på stationen, säger Alexandra.
-- Det är svårt att stanna mjukt också, så att det inte blir något ryck.
Jag har alltid inbillat mig att lokföraryrket är rätt tillbakalutat, att föraren inte behöver göra så mycket när tåget väl har tuffat ut från stationen. Men den vill- farelsen tar hon snabbt ur mig.
-- Det gäller att ha koll på panelen, samtidigt som man tittar framför tåget. Man måste hela tiden vara beredd att tuta om till exempel djur kommer upp på spåret, eller om bilar kör för nära övergångarna. Fast bromsa hinner man aldrig, säger hon och påpekar att ett tåg som kör i 160 kilometer i timmen har en stoppsträcka på en kilometer. Kontaktytan mellan hjul och räls är inte större än en lillfingernagel.
Alexandra började på Banskolan i Mjölby i april och blir färdig i mars. Fem av klassens 30 elever är tjejer.
-- Det var likadant i klassen före oss, men i den som började i höstas går det tio tjejer, så det verkar som om allt fler får upp ögonen för yrket.
Hur kommer det sig att du ville bli lokförare?
-- Farmor fick se ett reportage om utbildningen i en tidning och tyckte att jag borde söka. "Det här ska du göra", sa hon.
Alexandra skrattar och säger att hon tyckte att det verkade lite konstigt.
Då jobbade hon på Lindex, ett jobb som hon haft sedan studenten och som hon nu är tjänstledig från. Egentligen är det drömjobbet för henne, eftersom hon redan som barn drömde om att stå i affär. Men när klädkedjan började spara in på timmar och Alexandra fick gå ner till deltid, tyckte hon att lönen blev för dålig. När hennes farmor tipsade om lokförarutbildningen, kände hon därför att hon inte hade något att förlora.
-- Inom några år kommer många lokförare att gå i pension och det söks förare redan nu, så det verkar inte vara speciellt svårt att få jobb, säger Alexandra som helst vill arbeta med Linköping som bas, eftersom hon har sin sambo och hans barn där.
-- Det som känns mest negativt är arbetstiderna. Det kan bli så att man får köra fram till tolv på kvällarna och att man får ligga borta på nätterna när skiftet slutar på en annan ort. Jag är nog sån att jag helst vill ha sju till fyrajobb.
En annan baksida med jobbet är olyckorna; från djur som går upp på spåret till människor som begår självmord.
-- Förhoppningsvis behöver man inte vara med om det, men man får räkna med att det kan hända. Skulle det inträffa får man blunda och hålla för öronen. Försöka mildra alla sinnesintryck. Man vet ju inte hur man reagerar förrän det händer.
Alexandra har gjort två praktikperioder. Den ena på SJ i Linköping där hon huvudsakligen arbetade med pendeltåg. Den andra praktiken var i Norrköping, där hon fick köra godståg.
-- De är ju som vanliga tåg i grunden. Men eftersom de är mycket längre, blir det mycket mera kraft i dem.
Vad hoppas du på när du är färdigutbildad?
-- Långa turer och att få köra lite olika fordon, som X2000. Få köra till Malmö och Stockholm och att få variera sig lite.
Det har blivit dags för det väntande pendeltåget att sätta fart mot Norrköping. Ledningarna ovanför tåget börjar susa när tåget långsamt rullar ut från stationen.
Innan vi skiljs åt frågar jag vad som gör henne till en bra lokförare.
-- Att jag har simultankapacitet och klarar av att göra flera saker samtidigt. Och att jag tycker att det är kul -- det är huvudsaken.