-- Inte trodde jag att jag skulle bli så här gammal. Det har jag svårt att förstå. Men jag känner mig inte gammal, säger Karin. Jag orkar inte lika mycket längre bara.
Hennes hundraårsdag är i morgon, lördag, men hon tjuvstartar redan på fredagen med ett av kalasen. Och i tisdags provade hon sin vackra blå födelsedagsblus, som hon fått i förväg av barnbarnen.
Karin Sofia Elisabeth är själv förundrad över de hundra åren.
-- Tänk, säger hon, jag hade en gång en gästbok och där skrev någon:
"Karin med sin energi, nog hundra kan bli!"
Numera bor Karin på äldreboendet Duvan i Linköping. Det är också där som fredagens firande ska ske med ett kaffekalas för grannar och för Karins bekanta.
-- Det har Elisabeth lovat att ordna, säger Karin och ser varmt på Elisabeth Gustavsson, som är hennes kontaktperson på Duvan.
De två ska också ut och resa, på lördag morgon far de mot Vimmerby till Karins sonhustru. De tre barnbarnen och deras familjer kommer och det ska bli ett riktigt hundraårskalas.
När Karin var liten och hette Nilsson i efternamn bodde hon på landet utanför Malmslätt tillsammans med mor och far och sex syskon.
-- Egentligen skulle vi ha varit sju syskon, men en dog som liten, berättar Karin. Hennes pappa arbetade på ett gods i närheten och där var också hennes mamma ibland. Det som Karin minns bäst är att det på gården fanns stora fåglar och att hennes mamma en gång lyckades locka ner en påfågel från ett tak.
Karin gick sex år i skolan och när det blev dags att börja arbeta fick hon jobb som piga.
-- Jag arbetade hos en som hade speceriaffär i Tannefors. Jag fick vara i affären också.
Så träffade Karin Einar i ungdomsåren. På den tiden, berättar Karin, gick ungdomarna Storgatan fram till Järnvägsgatan och så tillbaka. Fram och tillbaka. Det var ett stråk för ungdomar att träffas på. Där mötte hon Einar och de två började prata med varandra.
-- Vi vart bekanta, säger Karin helt enkelt och vi sneglar åt bröllopskortet i hyllan. Där står en ståtlig Einar bredvid Karin i lång spetsslöja och kort klänning.
-- Det var kortare kjolar då, säger Karin och berättar att de gifte sig i april 1928 i S:t Lars kyrka.
Två år senare föddes sonen Rolf. Till honom återkommer Karin ofta och gärna. De bodde allihop i huset på Västanågatan.
-- Västanågatan 39, säger Karin och visar bilder från den vackra trädgården mitt inne i stan.
I det huset växte sonen upp och började skolan. En av hans klasskamrater under senare studieåren hette Tage Danielsson och han var hemma hos familjen Nyqvist en hel del.
-- Tage, han var rolig! Han gjorde en massa bus, säger Karin och berättar historien om när alla i klassen skulle lämna urinprov till skolhälsovården. Om hur Tage tog alla flaskor och blandade ihop alla proverna...
-- När han och Rolf tog examen kom han hem och spelade på orgeln, som vi fått av en släkting i Sya.
Maken arbetade vid flyget i Malmslätt och Karin tog hand om barn och hem och passade också på att gå kurser för Röda korset.
Einar gick bort 1989. Han lämnade förstås en massa minnen efter sig, och också många nedtecknade värdefulla ord. Han skrev dagbok under flera år, korta små meningar dag för dag som nu Karin kan återvända till. Hon klappar ömt boken.
En annan stor sorg drabbade Karinför två år sedan när hennes älskade son dog.
Hon har hela hans stora familj att vara tillsammans med. På väggen hänger ett fotografi, precis ovanför Karins huvud, med en älskad bild av de tre barnbarnen, alla flickor, som hon nu ska få träffa för att fira de hund-ra åren.