Visst känner jag igen mig från Astrid Lindgrens berättelser om livet på landet. Vi växte upp i samma miljö, inte långt ifrån varandra, och Mariannelund var mitt Bullerbyn.
Bäcken, som jag skrivit om i dikten, låg alldeles nedanför vårt hus. Där lekte vi i källfriskt vatten, det var frid och frihet och äventyr. I hagen ovanför fanns gott om kor och hästar, som jag tyckte väldigt mycket om. Djur och natur har påverkat mig i hela mitt liv. Men hästarna var jag lite rädd för sedan de kommit efter oss en gång. Vi hoppade över en gärdsgård för att fly undan. Då gjorde hästarna det också. De var väl lika leksugna och fulla av livslust.
Annars tyckte jag mycket om djuren, och särskilt vår hushållsgris, som höll till i samma uthus där pappa inredde ett "leke" åt oss. Grisen var nästan som en vän. Vi klappade den hela året och led när det blev slakt. Jag stod i ett hörn och höll för öronen. Men sedan åt man av det som ställdes fram på bordet under julen, det var ju så.
Jag hade kaniner också, med en fantastisk förmåga att föröka sig. När de skulle slaktas kom min farbror till oss, eftersom pappa var så vekhjärtad. Och jag gjorde mitt bästa för att slippa alla kaninrätter, sådana har jag alltid haft svårt för.
Katterna blev också många, men det var bara bra. Vi hade nämligen en långhårig katta som många beundrade och fick beställningar på kattungar från henne.
Jag var som tokig med djuren. Tillsammans med min bästa vän gjorde jag fågelbon och lade mossa i kullen på gamla hattar, som placerades strategiskt i träden. Men fåglarna byggde reden på helt andra ställen, att de skulle komma till oss och lägga ägg var ju ett önsketänkande.
Jag var yngst av tre systrar och fick en lillebror när jag var nio år. Min farfar Bernhard Johansson, född i Lilla Edet, kom till Mariannelund som virkesförman på sulfitfabriken. Han var en kraftkarl som blev 98 år.
Pappa, som hette Axel Johansson, fick arbete på samma ställe. Han var med och sågade timret till huset, där vi flyttade in 1923 när jag var fem år.
Min mormor bodde hos oss sedan jag var några månader gammal. Hon hade haft anställningar som husa i finare familjer. Mormor var utbildad småskollärare, men kunde inte få arbete i sitt yrke, eftersom hon var ogift mor.
Hon läste för mig dagligen, vi hade gemensam kärlek till böcker. Det var sagor och senare klassiker som "En världsomsegling under havet" och "Jorden runt på 80 dagar" som vi lånade på skolbiblioteket. Mycket lärde jag mig utantill, jag har alltid haft lätt för mig på det sättet.
Så var det i skolan också. Jag gick sex år i Mariannelunds folkskola, som i dag heter Furulundsskolan. Det är lite roligt, eftersom kommunen köpt Furulund av farfars sterbhus. Hans område har alltså gett namnet åt skolan.
Min första lärarinna hette Ingeborg Rydén och gav mig fina vitsord. "Du skriver som en förskrift", sa hon, och gav mig lilla a i betyg, eftersom inte stora A delades ut så tidigt. Men det fick jag i kristendom som avgångsbetyg strax innan vi skulle läsa till konfirmationen. Jag minns att prästen pekade på mig och sa nästan elakt: "Stora A, kan man få det?" Oj, vad jag rodnade. Sedan gav han mig alla svåra frågor, och jag läste på ordentligt för att inte bli svarslös.
Gudstron har följt mig genom livet, och en period var jag till och med söndagsskollärare. Men vår präst, som annars var populär i samhället, tyckte jag aldrig riktigt om.
Efter folkskolan och fortsättningsskolan började jag i Mariannelunds praktiska skola, som var privatägd och hade internat-elever från hela landet. Jag var den första arbetarungen från köpingen som tog realexamen där.
Den som var flitig kunde ta realen på tre terminer, och det lyckades jag med. Eftersom skolan inte hade examensrättigheter fick vi avlägga proven på Östra Real i Göteborg. Jag hade nästan inte rest någonstans och det var ett stort äventyr att åka tåg ända dit. Och jag fick stort A i tyska, det var jag stolt över.
Hela livet har jag ångrat att jag inte läste vidare till studenten. Jag började jobba på Konsum, erbjöds arbete på Jordbrukskassan och kom som semestervikarie till Linköping som 20-åring 1938. Sedan anställdes jag på kontoret till en mekanisk indu-stri, vilken bland annat bearbetade stridsvagnshjul under krigsåren.
Det var där jag träffade Georg. Vi gifte oss 1944 och ... ja, det är en annan historia.
Porla min bäck,
djupt i min barndoms skogsland bland granar och tallar.
Porla min bäck
minnen från sommarland, frihet och solfylld frid.
Lekar i källfriskt vatten, som ljuvligt kring foten svallar.
Barnet lever ännu i trygghetens undertid.