Inga-Britta och jag var skolkamrater och började i första klass i Rappestads skola. Vi var en liten skara på sex flickor och två pojkar och vår fina fröken hette Blenda Bergman.
Inga-Britta var en god kamrat och mycket duktig. Jag minns hur lätt hon räknade och i språklära hade hon förmågan att få subjekt och predikat och verben att komma på rätt plats, det jag däremot tyckte var mycket svårt.
Vi blev äldre och våra vägar skildes för en tid. När jag skulle börja på min första arbetsplats, ett barnhem i Motala, kändes det väldigt nervöst. Döm om min förvåning när min blivande arbetskamrat visade sig vara Inga-Britta. En stor sten föll från mitt hjärta. Sedan följde många roliga stunder, både på arbetet och på vår lediga tid. Vi skildes men möttes på nytt på ett barnhem i Linköping.
Inga-Britta var en mycket snäll och hjälpsam arbetskamrat. Vi har sedan träffats och pratats vid då och då.
När jag och en annan arbetskamrat gästades Inga-Brittas hem hade hennes käre Stig gått bort. Vi märkte och förstod att inget var som förut för henne.
Inga-Britta hade dock kvar sin stuga på landet. Där fick hon uppleva vårarna och somrarna, landsbygds-flicka som hon var.
Nu vilar Inga-Britta och våra tankar går till sonen Lars och hans flickor som saknar hennes omsorg. Det som präglade Inga-Brittas liv var just detta, att hon var så omsorgsfull mot alla.
Jag vill tacka henne för alla fina minnen.