Inga-Maja är född och uppvuxen på en bondgård i en by utanför Kristianstad i Skåne. Ett starkt minne från uppväxten är alla otaliga mil hon trampade på cykeln för att kunna ta sig till ställen.
– På somrarna brukade jag och mina vänner cykla till olika platser där det hölls dans. Det var väldigt trevligt. På vintern var det svårare, då och då kunde vi gå ihop för att ta en taxi. Vi hade ju inte mycket pengar, så det hände inte var och varannan lördag, skrattar Inga-Maja.
Utbildning och personlig utveckling har varit viktigt för Inga-Maja genom livet. Hon är utbildad sjuksköterska och studerade både i Kristianstad och Lund. Inga-Maja arbetade både som sjuksköterska på avdelning och som operationssjuksköterska. En dag när Inga-Maja var på jobbet frågade en annan sköterska om hon inte skulle söka ett stipendium för att få åka över till USA och arbeta.
– Ja, visst ska jag det, svarade jag då.
Inga-Maja packade väskorna och flyttade till USA. Där spenderade hon största delen av sin tid på ett sjukhus i Detroit, i delstaten Michigan.
– Det var en väldigt trevlig tid i livet. Amerikanarna var väldigt trevliga och hjälpsamma, så det var inga svårigheter att få kontakter där. Det är en tid som jag gärna minns.
Inga-Maja stannade i USA i ungefär ett år och under den tiden arbetade hon även i Miami och nere i väst. Under USA-vistelsen passade hon på att resa och se sig omkring.
– Jag tyckte om att åka buss när jag reste där, för då fick jag se mer av Amerika. Man kunde ju ta flyget, men jag tyckte att jag hade tid på mig så jag åkte buss hela tiden. Det gick ju bra!
Några av alla möten med människor i USA och de kontakter som skapades där har kommit att ha en stor betydelse för Inga-Maja när hon ser tillbaka på sitt liv.
– Många av amerikanerna jag träffade där kom till Sverige och hälsade på sen. Det var fler svenska sjuksköterskor än jag som hade varit i Amerika tack vare stipendium, så vi agerade guider åt dem.
– Jag fick många kontakter där och det är trevligt att tänka tillbaka på den tiden. Nu har jag inte så många kontakter kvar, men jag hade kontakt med människor jag träffade i Amerika i flera, flera år. Det var ganska nyligen som jag insåg att det inte bara är jag som börjar bli gammal, de åldras ju också, säger Inga-Maja och skrattar.
Det var först senare som Inga-Maja hamnade i Linköping och började arbeta här. Hennes släkt finns kvar i Skåne, men det ser inte Inga-Maja som något större bekymmer.
– Jag har bott här en stor del av livet. Jag hade tänkt flytta tillbaka till Skåne, men det blev aldrig så. Jag tänker att de som finns kvar i min släkt är yngre än jag, så de har lättare att förflytta sig. Sedan finns det ju telefon också och så kommer de förbi här ibland.
Inga-Maja tror att det är viktigt att trivas med sitt liv och sin situation för att bli lika gammal som hon.
– Det är viktigt att ta vara på de stunder som har gjort ett intryck, så att man har minnena kvar. Jag tror det är viktigt att trivas med att finnas till och trivas med det man gör. Jag tycker att det är viktigt.
Hur känns det att fylla 100 år?
– Jag är tacksam att få uppleva 100-årsdagen och att jag är frisk. Det är det jag är mest tacksam för i livet nu, att jag är frisk och kan vara med. Och att jag inte har tappat allt minne heller, säger Inga-Maja och ler.
