Under en period av mitt liv bodde Ingalill och jag i samma hus. Jag bodde med min familj på övervåningen och Ingalill med sina föräldrar (min mormor och morfar) på undervåningen.
Jag beundrade Ingalill och tyckte om att gå upp tidigt på morgonen och få se när hon gjorde sig i ordning inför arbetsdagen. Ibland hann jag krypa ner en stund i hennes säng. Ingalill hade röda naglar och ibland målade hon mina också. Hon hade högklackade skor och var oerhört kvinnlig. Jag satt mitt emot Ingalill vid frukostbordet, med lutat huvud mot köksbordet iakttog jag henne när hon åt sin frukost. Ibland fick jag kaffe med mjölk av min morfar, då kände jag mig nästan lika vuxen som Ingalill.
På lördagarna tog Ingalill med mig och min bror till stan, det var stort för mig som bara var fem år då. Hon har lärt mig att sticka och när Ingalills syjunta kom hem fick jag ofta vara med en stund och som tonåring fick jag låna hennes symaskin i flera år. Ingalill hade en förmåga att förstå och ta mig på allvar inte bara som liten flicka utan även som vuxen. Hon var oerhört generös och fanns till för mig när jag behövde henne.
Ingalill hade en förmåga och det var att göra något bra av det lilla. Ingalill flyttade från vårt gemensamma boende när hon träffade Jan och så småningom kom det två små barn, Christer och Helene. Under den sista tiden i livet var Ingalill svårt sjuk, men hon gav inte upp och ibland var det svårt för oss runt henne att förstå att hon inte skulle få leva så länge till.
Ingalill delade in i det sista med sig av sin generositet. Hon såg framåt och planerade för familjen även fast tiden var kort kvar att leva. Jag kommer att sakna min moster Ingalill för allt hon har givit mig i livet. Vi är många som delar sorgen och saknaden efter Ingalill, både familj, släkt och vänner. Jag vill ge en varm tanke till hela Ingalills familj, man, barn med respektive och barnbarn.
MINNESORD