En omvittnat duktig polis, kär vän och kollega har lämnat jordelivet.
Inge Loftenius har gått ur tiden, som man brukar säga. Ändå är det inte helt sant. Inges familj, hans många vänner och arbetskamrater, kommer att ha honom hos sig, i sina tankar, så länge de lever. En tid kommer då ingen nu levande vandrar på jorden längre. Då är det ändå så att just vi verkade, upplevde, gladdes tillsammans med honom. Ingenting kan någonsin ändra på det.
Inge vilar nu, som vi alla ska göra en gång. Han är fri från sina smärtor. Det är det enda vi kan vara tacksamma över i samband med hans bortgång. Vi hade önskat få ha honom kvar hos oss i många år till. Men ingen människa råder över vare sig liv eller död.
De minnen han lämnat efter sig är många, fylliga och rika som prunkande trädgårdar. För det är vi honom evigt tacksamma. Inge har gått före oss, visat vägen och i och med det gjort vår egen ofrånkomliga väg mindre mörk och ödesdiger.
Medan Inge levde och verkade bland oss, gav han oss av sin egen livsglädje, även i många arbetsbetungande och svåra situationer. Han var en kraftkarl, alltid pålitlig, alltid med ett smittande skratt nära tillhands. Han var också en stor humanist och livsbejakare. Tomrummet är stort, men stora är också de där prunk-ande trädgårdarna, eller om man så vill, sköna skogs-gläntorna. Det vi känner nu är smärtsam sorg, men också oändlig tacksamhet över att vi fick stå honom nära.