-- Innan jag flyttade hit hade jag en väldigt glamorös bild av London. Nu när jag har bott här ett tag känns staden inte lika häftig.
Det berättar Ingrid Krysander, en östgöte som har bott i Englands huvudstad sedan i början av januari.
Med sig till London har hon hela sin familj: mamma, pappa, storebror och en hund. Ingrids far är läkare och det var hans arbete som föranledde familjens flytt. Ingrid hade ingenting emot att byta adress.
-- Jag var trött på Linköping. Det kändes väldigt roligt att få se någonting annat. Jag trivs väldigt bra. Människorna här är öppnare och pratar mer än Linköpingsborna, berättar Ingrid på telefon från sitt hem som ligger strax utanför centrala London.
Närmare bestämt bor hon i Twickenham, en förort belägen en kvart med snabbtåg från statskärnan.
Världsmetropolen London erbjuder, till skillnad från lilleputten Linköping, en nästintill oändlig mängd av förströelsemöjligheter.
-- Skillnaden mellan Londons och Linköpings nattliv är enorm. Här finns alltid någonting att göra. I Linköping var det ofta svårt att sysselsätta sig på kvällar och helger, säger Ingrid.
Myllret av öppenhjärtiga människor som ständigt omger Ingrid är dock inte enbart positivt.
-- Det är svårare att komma människor inpå livet här. De är väldigt öppna, men bara till en viss gräns, berättar hon.
Under sin tid i London har Ingrid också fått se de otrevligheter som finns i skuggan av skyskraporna. Linköpings brottslighet är småpotatis jämfört med Londons.
-- I Linköping kunde jag gå ut när som helst på egen hand. Jag var aldrig rädd. Här går jag aldrig ut ensam.
Dessutom har Ingrid svårt för den brittiska humorn.
-- Jag borde väl egentligen vara lojal mot engelsmännen, men deras humor kan jag inte försvara. Det som de skrattar åt tycker inte jag kan kallas humor.
Dagarna tillbringar Ingrid på Svenska skolan där undervisningsspråket, i likhet med eleverna och de flesta av lärarna, är svenska. Skolan är inhyst i lokaler tillhörande Richmonds Collage, som är en ordinär engelsk skola. På Svenska skolan går 60 elever. På Richmond går 4 500.
Svenska skolan följer den svenska studieplanen. Detta innebär att Ingrid kan tillgodoräkna sig sina studier i London om hon skulle återvända till Sverige. Innan flytten hann hon avverka en termin på det naturvetenskapliga programmet på Katedralskolan.
-- Jag trivs bra i skolan. Det råder en härlig gemenskap eftersom det är så få elever. Dessutom klasserna är mindre än i Sverige vilket gör undervisningen effektivare, säger Ingrid.
Ibland kan klasserna dock bli väl små.
-- Min tyskagrupp består av mig själv och en till. På de lektionerna är det väldigt svårt att komma undan om jag inte gjort läxan, skrattar Ingrid.
Den brittiska skolmaten är inte mycket att hurra för, enligt Ingrid. Födans kvalité är undermålig och till råga på allt måste eleverna betala för den.
-- I skolan serveras jätteäcklig mat. Det är bara pommes frites, chips och choklad hela tiden. Dess-utom är det väldigt högljutt i matsalen. Jag har ofta med mig mat hemifrån eller så går jag hem på lunchrasten. Den svenska skolmaten saknar jag, berättar hon.
Ingrid tycker att elever i Sverige klagar alltför mycket på skolbespisningen. Det faktum att maten är gratis och av förhållandevis god kvalité borde eleverna uppskatta.
Att varje dag tvingas att prata engelska har förbättrat Ingrids anglosaxiska språkfärdigheter på ett sätt som engelskundervisning i Sverige aldrig kan göra. I mötet med ett nytt land har också hennes personlighet växt genom att hon stött på nya sätt att tänka. Härut-över har den brittiska kollektivtrafiken gett henne värdefull lärdom.
-- Det är ett äventyr varje gång jag ska ta mig någonstans. I vimlet av bussar och tunnelbanor har jag har blivit bättre på att klara mig själv och på att hitta lösningar på problem som dyker upp, säger hon.
världen krymper
Ingrid Krysander