Nu är det inte bara Siv som gör jobbet. Hon har ett hundratal volontärer vid sin sida, men det är hon som håller i de flesta trådarna.
Siv är ordförande i Resurspoolen i Linköping, en helt ideell organisation som arbetar med hembesök, träffpunkter och utflykter med inriktning mot äldre och ensamma.
– Jag var hemma hos en 92-åring nyligen, det var en första kontakt. Hon är svårt synskadad och ville ha hjälp att läsa Svensk Damtidning och komma ut och fika lite. Och det är just sådant vi gör när vi gör hembesök, säger Siv när vi ses på Resurspoolens kontor vid Stadsbiblioteket.
Det handlar om att vara ett stöd. Och som sagt sätta lite guldkant på vardagen för den som kanske inte kommer ut så mycket.
– Det vi inte gör är sånt som att byta gardiner och städa, vi är inte hemtjänsten. Här försöker vi stötta våra volontärer att stå på sig, för man hamnar ibland i situationer där den man besöker vill ha sådan praktisk hjälp, säger Siv.
Resurspoolen har heller inte kompetens att arbeta med personer som har missbruksproblem eller demens, och man hanterar inte folks pengar. Det de gör är desto mer.
På bordet framför oss ligger ett fotoalbum från en utflykt till Ljungsbro folkets park förra året.
– Vi hyrde en buss och åkte dit. Landshövdingen Elisabeth Nilsson var med också. Det var dragspelsstämma där och musik går ju alltid hem, säger Siv.
Hela arrangemanget var gratis förstås. Liksom allt annat som Siv och Resurspoolen arrangerar. Runt om i kommunen finns så kallade mötesplatser, i regel i anslutning till äldreboenden och servicehus med aktiviteter och fika till självkostnadspris.
Och så är det alla hembesök. Hundra volontärer lade enligt årsredovisningen ned 17 635 timmar förra året på social samvaro och att följa med ut vid ärenden och vårdbesök.
– Det är fantastiskt att vi får fler volontärer i yngre åldrar. Men vi behöver fler män! Vi har startat ett projekt med cykelutflykter och där har vi män som hjälper till. Män verkar gilla att göra saker.
Siv har skinn på näsan och drar sig inte för att vara besvärlig för att komma någon vart i frågor hon brinner för.
– Jag har aldrig varit rädd att säga vad jag tänker och tycker. Det spelar ingen roll om kungen skulle stå här. Jag ser det som en styrka för jag har fått bra gehör från våra politiker.
I dag har Resurspoolen ett tillfredsställande ekonomiskt stöd från kommunen för att täcka upp de kostnader som verksamheten har. Siv är också en fixare av rang och ringer gärna och ordnar med bussbolag inför olika utflykter.
Men helst åker hon hem till gamla och äldre. Med sina 83 år är hon själv ingen ungdom längre men det verkar inte spela någon roll. Hur mycket tid hon lägger på det här vågar hon inte ens spekulera i.
– Jag håller på jämt. Telefonen är alltid på.
Första gången jag nådde henne för att boka in den här intervjun stod hon i en skidbacke i Vemdalen. Ett annat samtal hon fick i samma backe handlade om att en musiker blivit sjuk inför ett musikframträdande i Johannelund.
– Det skulle komma uppåt 60 personer dit och då måste jag ju hitta en ersättare. Så jag ringde runt och sa att jag sitter i en snödriva och det har kört ihop sig. Då löser det sig. För alla ställer upp.
Siv har tagit hand om andra i hela sitt liv, på ett eller annat sätt. Under uppväxten i Svärtinge utanför Norrköping hade föräldrarna fosterbarn och det fanns sjuksköterskor i släkten. Det blev naturligt för Siv att man ställer upp för andra människor.
Hon arbetade under många år inom äldrevården och var som föreståndare med och la ned äldreboendet Hjälmsäter på 1980-talet.
– Det är det värsta jag gjort. Det var bedrövligt, de grät. Men det ansågs omodernt.
När hon gick i pension var det från jobbet som äldreomsorgsinspektör i Åtvidaberg. Men Siv är ju inte den som sitter stilla utan kom snabbt med i det som då hette Resursbanken och senare blev Resurspoolen med Siv som ordförande.
Ett tag höll det på att bli för mycket till och med för Siv. Det var när hennes man fick Alzheimer. Hon hjälpte till och vårdade honom hemma samtidigt som hon jobbade ideellt med Resurspoolen.
– Jag sa till de andra i styrelsen att om de kunde tänka sig att vara med och ha jour så kan jag fortsätta. Och det kunde de ju. Det här är bra för mig också för jag skulle nog bli psykiskt sjuk om jag inte hade något att gå till, säger Siv.
Ibland får hon höra att hon säger ja till allt.
– Ja, det är klart jag gör. Det är ju ett sätt att sälja oss, annars sitter vi bara här och ingen vet att vi finns. Så tokig är jag.